Hehe, ja, bloggning lär ju inte bli min heltidssysselsättning...



... med tanke på hur lång tid det är mellan mina inlägg. Ibland får jag något ryck, bloggar jättemycket och tycker det är helt otroligt kul, eller så är jag megaseg och tycker det är skitjobbigt bara att gå in på blogg.se!

Jag har i alla fall varit fri från skolan idag, så vid tolvtiden imorse följde jag med mormor ut på en "ärendes-runda" som hon kallar det. Först åkte vi till Allum och växlade in pengar, jag postade ett brev till Pia i råtthjälpen, och sen gick vi in på Gallerix för att Ulla skulle lämna in kort till min studentskylt! Haha, jag fick inte följa med fram till kassan för Ulla ville inte att jag skulle se vilken bild hon valt, så jag fick vandra runt vid ingången och kolla på tavlor. Jag älskar verkligen deras Canvas-målningar, när jag flyttar hemifrån ska jag fasen ha en sån på varje vägg. Blev helt kär i en jättefin med savanndjur på (en zebra och ett lejon, lite gräs och sånt i brunröda färger, skitsnygg), så den ska jag köpa bums när jag har råd. Om jag inte har tur och får den i studentpresent, hintade lite åt mormor...

Sen bar det av ut till... backaplan var det visst, och Huveröd. Jag skulle egentligen kolla efter ett burströ jag blivit tipsad om som ska vara skitbra, "All feline pet" heter det, säljs i rosa flera-kilos-säckar. Väl där passade jag på att kolla burar och sånt - och tror ni inte de sålde en helt ENORM gnagarbur för 2000 kr jämnt. Gud, vad jag ville ha den (jag vill typ ha saker bara för att ha dem!), men sen tänkte jag "Näh, den stora kommer aldrig få plats i mitt rum, dessutom är det ingen bra färg, etc. Så jag satsar nog på min Furet tower, så fort jag, you guessed it, har pengar.

För er som inte vet så är föressten anledningen till att jag letar strö, leksaker, burar osv. att jag blivit jourhem för råtthjälpen - en räddnings-& omplaceringsorganisation för tamråttor. Det framstår väl som vansinnigt för er som inte gillar råttor, men det är en fantastisk organisation som räddat otaliga råttisar från ett liv i total misär. Jag hade ju egna råttor under ett par år, men sen höll jag "upp" med egna husdjur ett tag, efter att jag tvingats adoptera bort min sista råttflicka (hon var agressiv, bet, gnagde sönder allting... det var inte roligt, kan jag säga). Men nu har jag längtat så himla mycket efter egna djur i nästan ett år, men eftersom jag sticker till England i Augusti så kan jag ju inte köpa ett (Annars hade jag nog köpt en iller, har blivit ganska förtjust i de bitska små jävlarna). Så jourhem känns för mig som den perfekta lösningen! Om jag får hem några jourråttor innan jag åker, vill säga...

Jaja, medan vi var på Huveröd så ringde i alla fall en man och frågade om trummorna, och hur mycket jag kunde tänka mig att gå ner i pris ifall han kom och hämtade dem idag. Jag sade först att jag ville ha 4000 kr jämnt, men senare när vi kommit hem så ringde jag och sade jag kunde tänka mig att sälja för 3500 kr istället. Jag är i sånt fruktansvärt desperat behov av pengar, så ni anar inte - Har räkningar på över tusen spänn, och så har jag nyss fått reda på att jag inte kan avanmäla mig från CPE examen, utan måste ändå betala tusen kronor även om jag inte skriver den (alltså kan jag lika gärna göra den, liksom). Sen behöver jag betala lite själv för min studentfest... det är mer som kräver pengar, men jag räknar inte upp allt här, usch och fy. Om jag hade haft pengar hade jag i alla fall väntat, men men, man får ta chansen när den kommer. Han sade han skulle ringa/komma vid åtta, halv nio, så nu sitter jag och väntar, men han dyker väl inte upp eller hör av sig, det skulle inte förvåna mig alls. Människor går inte att lita på.

Vi har i alla fall fått tag i ett partytält idag, och snälla mormor betalade det också, liksom allt annat vi hitills köpt. Mamma har sagt hon ska pitcha in, men... jag tror inte riktigt på det, faktiskt. Hanna, om du läser det här, vad tror du om vegetariska cocktail-korvar och Tzay på våra vegetariska grillspett? :D

Nu ska jag smita iväg och kolla på One Tree hill medan jag väntar på mystiska trumköparen att höra av sig... I'll let u know how it goes.

xoxoxo

<3 Cadie

I alla fall, jag följde efter "head trainer" genom en liten korridor som gick "bakom" receptionen (haha, man fick typ tillträde till de hemliga delarna av byggnaden!), och så försvann han in genom en svintung, blå dörr som visade sig leda till ett litet kontor. När jag slunkit in efter honom så blev jag stående några sekunder och bara tittade. Visserligen hade min föreställning om en enorm sal med pelare och två meter höga trädiskar (tänk er "gringotts" i Harry Potter) försvunnit med en gång jag klev in på BRS, men kontoret jag nu stod i var så... normalt. Vita väggar, ett stort fönster, några helt normala bokhyllor och ett litet runt bord i glas med tre stolar runt om. På ena sidan om bordet var två av stolarna uppställda bredvid varrandra, och på en av dom satt directorn in all his Glory och bläddrade bland några papper. När vi kom in så tittade han upp och log sådär morfars-aktigt. Sen sade trainern bakom mig "If you would step onto the scale, please...".
Förskräckt kollade jag ner, och då insåg jag att de tänkte väga mig. Missförstå mig inte, jag är ingen valross, men när jag skickade in mina papper till BRS i höstas så vägde jag 52.5/53 kg (54 om jag ätit mycket...), och jag visste att jag vägde mer nu, eftersom jag inte rider så mycket längre. Så det var med viss bävan jag klev upp på vågen, och jag tror fan mitt hjärta hoppade över ett slag när den idiotiska lilla nålen kröp upp, upp, upp och slutligen stannade på... 55.5 kg.

"Shit," andades jag i ren förskräckelse, och jag skymtade trainerns roade ansiktsuttryck medan han skrev ner min vikt. Sen pekade han att jag kunde sätta mig på stolen mitt emot deras, innan han satte sig bredvid directorn.

Så började intervjun. Directorn började att prata, och han förklarade att han själv "skulle fråga lite om mina akademiska meriter, mitt familjeliv osv, och sen skulle trainern ställa lite frågor om mitt "hästintresse". Jag nickade, kom sen på mig själv och lyckades pressa ut ett "okej". Fy, vad läskigt det var först! Directorn började fråga om vad jag läste för ämnen, om jag tyckte om skolan, och vilken akademisk "bedrift" jag var mest stolt över. Här tänkte jag till lite, men sen svarade jag (ungefär) "My english, I suppose. My english teacher who's from Scotland is really amazing, and he's given me the chance to study up to the highest level of english there is in Sweden. I've also passed the Cambridge certificate advanced english, CAE, and my teacher's helping me and the rest of the class prepare for taking the CPE in june."

När jag snackat färdigt så såg jag att båda rynkat pannnan, och plötsligt så sade directorn "CAE? What's that?"

Jag tror vi bara stirrade på varrandra i några sekunder - jag var jätteöverasskad att de inte kände till varken CAE eller CPE. Till sist så fick jag fram någon sorts förklaring, och directorn mumlade lite nyfiket, innan han gick vidare till andra frågor. Jag kommer ihåg att han avslutade sin "del" med att fråga ifall min familj supportade att jag ville börja på BRS.

"Yeah, my whole family actually supports me," svarade jag. "Especially my mam and grandma, but I guess that's because they are crazy about horses themselves."

"Well, that's good." Han antecknade mer. "But Sweden's really far away. How do you think you'll cope with being so many miles away from your family?".

Jag fick pausa och fundera lite igen. "I guess... it'll be hard in the beginning, and I'll miss them alot. But at the same time, I need to find my own way, and... I don't know, start a life of my own away from them. And this is something I really want to do."

"I like your attitude," sade directorn, och jag pustade ut igen. Sen var det trainerns tur, och han började fråga massor om våra hästar och grejer. Något av det roligaste var nästan när jag förklarade att vi varken hade varmvatten eller ordentlig sadelkammare, då såg han tvivlande ut, och fnös till av förvåning när jag lade till att "det är tuffast på vintern, för då fryser vattenledningarna och vi får blåsa på dom med hårtork".

Han frågade också om jag red mest dressyr eller hoppning, och sen frågade han vad det högsta jag hoppat var. Här blev det paus igen för lite tänk, innan jag sade "1.20 I think... but I lost hold of the reins and stirrups a couple of meters before the jump and had to grab hold of the mane".

"But you stayed on?"

"Yeah?"

"Well, that's the only thing that matters."

Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta, de hade verkligen underbar attitud! Precis som min morsa sade när jag trillat av på ett stockhinder och legat avsvimmad i typ en minut; "Äsch, det var bara en liten skråma! Upp och hoppa igen!"

Ja, vi hästmänniskor...

Efter cirka tjugo minuter av massor av prat, så tog i alla fall intervjun slut med orden "Well, CJ, thank you so much for coming all the way to England for this interview, and thank your wonderful grandma for coming with you. Have a safe flight back home, and we'll be in touch with you within a week."

"Thank you sir," svarade jag värsta artigt och skakade hand med dom, "thank you so much for your time". Sen slank jag ut genom dörren i mina fem år gamla converse och traskade genom hallen ut i receptionen, och smög upp bakom mormor å skrämde henne. "Hur gick det? Va sade dom?" började hon babbla, men jag hyschade typ ashögt och gjorde en sån där cool nick ut mot gården (översatt: vi pratar utanför medan vi väntar på taxin). Receptionisten var jättesöt, precis innan vi gick så sade hon också "Bye, have a safe flight back home!". Väl ute såg jag att klockan bara var tio i två, så vi hade värsta gott om tid att prata och smälta allt.

Sen började nästa stora grej då: Att ta sig hem, trots Ullas spärrade pass (för det kommer ni väl ihåg?). Nu när intervjun var över och prestationsångesten försvunnit, så fick jag plats i huvudet för att oroa mig för hemfärden istället. Det var ju så att spärren på Ullas pass inte kunde hävas, och även om vi tog oss till ambasaden den tid vi fått, så skulle vi oavsett bli tvugna att stanna en natt till i England, OCH betala nära 1000 kr för ett tillfälligt pass, och även om jag gillade England så hade jag inte minsta lust å stanna kvar, speciellt eftersom det inte var mitt pass det var fel på. Så när jag ringde till daddan så sade han att vi skulle åka till flygplatsen och försöka åka hem ändå. "När man flyger ut från England så lyser de inte igenom passet, så de kommer inte upptäcka det är spärrat, ser du. Jag vet, jag är helt säker - enda gången de möjligtvis lyser igenom det är på flygplatsen i sverige, för då kommer ni ju in i landet, men då väntar jag där på er och kan hjälpa till att förklara. Det är ju mycket lättare också när Ulla kan prata för sig själv".

Så ja, vi tog min pappas råd och försökte åka hem, men fy fan vad rädd jag var! Jag såg bara framför mig hur vakten skulle ta tag i Ulla och släpa med oss in i ett sånt där förhörsrum man sett på flygplatsserierna, och typ slänga oss i fängelse eller nåt.

Första "stoppet" var när man skulle lägga sitt handbagage i röntgen-bandet (eller vad det nu heter. Ulla lade ifrån sig, de kollade hennes pass, nickade (puh!) och hon gick igenom metaldetektorn... och Jävlar vad den skrek!

Eftersom Ulla inte förstod vad vakterna sade så fick de kommunicera med gester, och det tog flera minuter innan de fattade att vi reste tillsammans och att anledningen till att jag skrek åt dem var för att jag försökte förklara varför hon pep. Till sist släppte de igenom mig (efter att ha skannat käften på mig och jag fått visa upp min tungpiercing), och med viss svårighet lyckades jag få dom att förstå att hon hade skruvar i knäna och armarna. DÅ fattade de och släppte igenom oss utan mer problem.

Sen var det MER väntetid, fast den här gången fanns det massa tax-free butiker att gå i, så vi hade faktiskt ganska kul. Vi lagrade upp med choklad och dricka inför resan, och självklart så köpte jag en bok till! "Paths of Glory" heter den, skriven av Jeffrey Archer, värsta bra! Eller, jag har inte läst ut den än, men den är sådär "tung" så man måste vara jättefokuserad.... jaja.

Till sist var det in i sista vänthallen och stå i kö för att gå ombord på planet. Jag mitt dumma nöt hade sprungit runt i mina 11-centimeters-klackar hela eftermiddagen, och nu när vi skulle stå och vänta så fick jag såååå ont i tassarna! Det var absolut värst när de kollade Ullas pass, smärta + nervositet = B.A.D. Men gud, de släppte igenom henne! Så äntligen kunde vi gå (eller, jag haltade) bort till planet, gå ombord och sätta oss. Jag väntade hela tiden på att passpolisen skulle storma ombord och släpa av oss, så det var inte förrän vi var i luften som jag kunde pusta ut. Allt som hänt bara rann av mig, och plötsligt var jag så himla trött att jag nästan svimmade av. Till och med sorgen över att se lilla England försvinna i flygplansfönstret dränktes av tröttheten!

Två och en halv timme senare så stapplade vi ombord på flygplatsen i Sverige, helt utschasade. Jag kunde inte fatta vilken tur vi hade när de inte genomlyste passet där heller, men vilken lycka att bara kunna gå rätt ut, och där stod Daddan å lillsyrran å väntade bland allt folk! Det blev en jätteskön tur hem i daddans Mercedes, och efter att jag varit så duktig och tvättat av sminket + packat upp mina påsar så drös jag i säng och sov som jag vore död tills dagen därpå. Sen gick jag runt som en zombie i två dagar, tror det krävdes tio koppar te och tre långa hundpromenader (I vanliga jympadojjor!) innan jag var back to normal igen.

Och det var slutet på vårt London-äventyr! Men en sak är säker: Nästa gång så åker jag med Sarah och Hanna!

När vi väl hade fått en tid hos svenska ambassaden, så fanns det inte så mycket mer att hitta på den eftermiddagen än att go ahead with our plans. Det var ju onödigt, tyckte jag i alla fall, att slösa bort en jättefin eftermiddag i london (LONDON!)bara för att Ulla glömt sin handväska och Morfar Rolf spärrat hennes pass...

Eftersom jag inte hade hunnit kolla upp några "turist-attraktioner" eller vilka bussar som gick dit innan vi åkte hemifrån, så gick vi bara raka vägen fram från London Liverpool street för att inte tappa bort oss. Det var verkligen superfint väder, och det kändes helt underbart att kunna vända upp mitt rödbleka ansikte mot solen för en gångs skull. Av någon dum anledning så gick vi inte in i några affärer (vilket i och för sig var snällt mot min plånbok), men jag hade riktigt trevligt ändå, speciellt när jag insåg att anledningen till att folk stod utanför pubarna med gröna hattar och drack tidernas godaste öl Guiness var att de firade St Patrick's day. Jag blev superglad och gick fram och pratade med några firare utanför en av pubarna, och de tjattrade glatt på i några minuter och delade med sig av sitt öl. Jag fick till och med en grön liten mössa helt gratis, fast jag var inte så modig att jag vågade gå runt på stan med den xD

Vi kom tillbaka till flygplatsen vid sextiden, och efter att ha lokaliserat bussen som gick till hotellet så köpte jag glass (Magnum Double, mums!)från en glassmaskin som såg misstänkt ut som den tillhörde GB. Vid det här laget så hade det börjat bli ordentligt kallt ute dock, så när vi suttit och väntat på bussen en stund så var det inte lika gott med kall glass längre.

Resan till hotellet och incheckningen gick jättesmidigt, och rummet, som jag tyvärr inte fick några bilder på, var verkligen jättefint - det fanns till och med olika sorters belysning man kunde välja mellan i badrummet. Av någon dum anledning så bestämde sig Ulla för att ta av sig skorna trots att vi skulle ner och äta middag, och det luktade så himla mycket fotsvett att jag höll på att tuppa av. Under några minuter innan vi gick ner så andades jag därför ut genom fönstret.

Så grydde morgondagen, och trött som jag var efter att ha varit vaken hela natten för att Ulla snarkar som en valross (och jag tyvärr ran out of saker att kasta på henne)så tog det en himla tid innan jag sminkat mig och samlat ihop mina saker. Här kan nämnas att jag i ren förvirring började lägga svart ögonskugga istället för highlighter under ögonbrynen, och när jag väl insåg mitt misstag så var det för sent att rätta till = tvätta bort allt och börja om igen.

Frukosten var i alla fall underbar! Tänk er något i stil med frukosten på Hogwarts, och man får äta precis hur mycket man vill. Jag ska inte räkna upp allt jag stoppade i mig med risk för att låta som en glupsk liten gris, men gott var det, och självklart norpade jag lite flingpaket, syltburkar och frukt för senare bruk...

Vi tog oss tillbaka till flygplatsen, kom på ett tåg som gick hela en timme innan vår planering, bytte vid Tottenham Hale och anlände på Cambridge station, you guessed it, en timme innan tåget till Newmarket gick. Som tur var så var det en ganska stor station, så det fanns gott om små cafeer och bokhandlar att gå runt och kika i. Bokfanat som jag är så kunde jag inte låta bli att köpa något att läsa, och valet föll på "The Host" av Stephenie Meyer, samt senaste numret av Horse and Hound. Jag fick betala £11 pund, och bedrev en något knackig konversation med kassören, en skitsöt britt med dreads, innan jag gick ut på stationen och satte mig ner med min nya tidning för att vänta.

När vi klivit av tåget på Newmarket station, så halade jag fram min (vilket jag kom fram till senare)väldigt förenklade karta och började guida iväg oss. Efter att ha gått i nästan en kvart och bara kommit ut i ett villaområde som inte ens fanns på kartan, så var jag dock totalförvirrad. Ingenting stämde ju med verkligheten? Till sist fick jag grabba tag i en tjej som gått bakom oss ett tag, och hon förklarade att BRS låg flera kilometer från tågstationen, och att vi gjorde bäst i att gå in till "centrum" (som var ca två minuters promenad) och ta en taxi.
Sagt och gjort, vi tog en taxi, och taxichaffören var jättetrevlig och pratsam. Han frågade om massor av grejer, och sen berättade han allt han visste om BRS. Det tog exakt tio minuter och £5 pund att komma fram till skolan, och efter att ha beställt en taxi tillbaka till tågstationen kl 2, så fick jag säga hejdå till den snälla taxi chauffören. Det kändes jättesorgligt, för jag hade jättegärna velat prata mer med honom, och nu skulle jag aldrig träffa honom igen.

När vi väl steg in i lobbyn så blev jag nästan helt överväldigad, för allt var så himla fint! En jättesöt receptionist med skottsk accent hälsade oss välkomna, och jag fick fylla i lite papper innan hon visade in oss i ett sorts väntrum. Där satt redan ca 10 pers och väntade (det mesta verkade vara anhöriga till de sökande). Eftersom klockan bara var halv tolv och jag inte hade "tid" förrän klockan tolv, så tog jag det rätt lugnt, och av någon underlig anledning så kände jag mig inte nervös alls! Däremot så började jag bli ganska hungrig, och när klockan passerade tolv och började krypa mot halv ett så började jag känna mig lite små-orolig.

Till sist var klockan halv ett, och då hade jag passerat orolig-gränsen till stressad som f*n. Min mage kurrade som ett odjur också, och jag satt bara och spanade efter tjejen som ropade in folk till intervju för att kunna grabba tag i henne. Jag hade ju blivit lovad en intervju klockan tolv, så varför hade de inte ropat upp mig?
Helt plötsligt så kom en jättelång, mager man med grått hår och tweed-kostym in, och det visade sig att han var "head director" över hela BRS. Han stod och pratade i nästan en halvtimme, och sen kom "head trainer" in och tog över (Nej, jag hann inte grabba tag i directorn för att fråga vad som hände). Innan jag visste ordet av så hade trainern tagit med oss utomhus på en rundvisning, och efter att ha funderat några minuter så sprang jag fram till honom (han gick hela tiden flera meter framför resten av gruppen) och "förklarade" situationen för honom. Och han skrattade!

"It's only ten past one, sweetheart!" sade han och såg omåttligt road ut. "We'll get you there, don't worry!"

Han fortsatte rundvisningen efter det, och sade en hel del roliga saker som till och med jag i mitt uthungrade och sönderstressade state of mind uppfattade. Urplock;

"I just want you all to know that these horses are nothing like the ponies at your local riding school. They will bite, they will kick, and they will throw you off, brutally, and they won't be sorry."

"The girls sleep on the second floor, and the boys on the first floor. Now, it is forbidden for boys and girls to visit each other after darkness falls, and we do have cameras in the hallways and in the staircase. *pause* We also have electric fences, barbed wire, and mines. So don't even think about breaking the rules."

Till sist, klockan fem över halv två, så var rundvisningen över, och trainern gick fram till receptionisten och bad henne kalla in mig på intervju. Som sagt, så kände jag mig långt ifrån intervju-bart skick, och när han gestikulerade åt mig att följa med honom, så var jag helt darrig i benen.

Tbc...

That's right bitches, I'm back from my London adventure och intervju på the British Racing school. Jag tyckte jag hade förberett mig väl, men jag har fått lära mig att reser man med sin 78-åriga mormor så kan fan vad som helst hända. Nästa gång så åker jag med en kompis!

Vårt englandsäventyr började redan när vi skulle gå på planet. Eftersom ingen av mina kompisar ville följa med mig (ond tanke går ut till alla er som sa nej!) så hade jag min 78-åriga mormor med mig, och hon är i korta drag ett kontrollfreak. Under de tio minuter de tog mig att guida oss genom lilla Säve flygplats så gnällde hon konstant och skulle ha allting förklarat för sig, och när jag vänligt påpekade att det bara var att läsa på skyltarna så tappade hon bort sig totalt och tjatade ännu mer. När hon sedan surt utbrast "Men, fy vilket litet trångt plan! Hur har dom mage att låta folk flyga såhär?" så insåg jag att det skulle bli en fruktansvärt lång flygtur.

Flygturen tog ganska precis en och en halv timme, och jag spenderade resan med att läsa min bok ("Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson, sista delen i millenium-trilogin. Ni som inte läst böckerna, rusa bums iväg till PocketShop och köp dem!)och äta godis. Mormor Ulla sade faktiskt inte så mycket; förutom att klaga över den dåliga servicen några gånger (som faktiskt var helt ok, med tanke på hur lite vi betalat för flygbiljetterna)så höll hon sig ovanligt väl i skinnet.

När planet väl landat så blev det ganska bökigt ett tag, eftersom alla skulle tränga sig av så fort som möjligt (Jag förstår inte riktigt poängen med det, faktiskt. Av kommer man ju alltid, så varför ska alla ut i gången på samma gång?)med sina sjuttio fullpackade väskor. Vi försökte vänta lite så att vi skulle få lite mer svängrum, men planen gick i baklås när tröttnade på att ta det lugnt och trängde sig ut i kön. Snacka om att folk blev sura!

Cirkusen drog igång på allvar när vi gått igenom första "slussen" och var påväg till säkerhetskontrollen. Helt plötsligt så stannar Ulla, och efter en snabb blick på väskan hon har med sig så utbrister hon "men kära nån, jag har ju glömt min handväska!"

Innan jag hinner reagera så har hon börjat springa tillbaka så fort hennes opererade knän tillät henne (vilket som tur var inte var speciellt snabbt), helt inställd på att gå ut på flygfältet igen. Jag skrek efter henne flera gånger innan hon insåg att tillbakavägen var avstängd, och jag fick nästan släpa med mig henne med våld åt andra hållet. Visst, att hon glömt sin handväska var ett rejält bakslag (man var tvungen att dra hennes bankkort i alla biljettautomater etc. för att få ut tågbiljetter, reservationer osv. vi hade förbeställt), men jag tänkte att allt säkert ordnar sig på något vis.

En halvtimme senare dock, så var vi ute i "shoppingdelen" av flygplatsen, och jag kände att lite av mitt inre lugn började ge vika. Jag grabbade tag i vartenda flygplatsarbetare jag kunde hitta och frågade ut dem på hackig engelska hur vi kunde få tag i Ullas väska igen, men de skakade bara på huvudena och förklarade att det inte gick att få tillbaka den förrän tidigast på kvällen - OM den som hittade/plockade upp den ur planet bestämde sig för att lämna in den. Suck.
Otjafsigt sinnad som jag är (i alla fall när det kommer till flygplatsrutiner!) så drog jag med Ulla åt sidan och satte mig ner mot en vägg och funderade på hur vi bäst skulle lösa situationen - men det gick jävligt dåligt eftersom Ulla var uppe i högvarv och skällde, gormade och gnällde över den "otroligt dåliga servicen", "men säg att vi vill gå tillbaka och titta i planet!", "Har du frågat dem vart väskan tog vägen? Vi har ju alla pengar i den!" och "Men sitt inte bara där unge, vi måste ju hämta väskan!"

Eftersom hon sket fullständigt i alla mina försök till att lugna och förklara situationen, så stängde jag ute henne så gott det gick, och efter några minuter så ringde jag hem till familjen. När jag till sist fick tag i mamma så förklarade jag situationen, och döm min förvåning när hon utan minsta övertalning genast tog tag i allt och sade att hon skulle åka ner till banken och sätta in pengar på mitt konto.

Jag fick med Ulla till Burger King medan vi väntade, och jag hoppades att hon skulle sluta bråka med mig. Jag vet inte varför, men bortsett från den första "panik"-känslan jag fick precis när Ulla sa att hon glömt sin väska, så hade jag känt mig kolugn genom hela hysterin. Så jag åt min mat i lugn och ro och bläddrade lite i en bok jag hade med mig, men det som till sist fick mig att tappa humöret var att Ulla aldrig gav upp. När hon till sist klämde till med, "Men fy vad äcklig den här maten är", så blev jag så jäkla arg och skällde ut henne hur mycket som helst. Provsmak på mitt utbrott;

"... Du har fan bara klagat och jävlats med mig ända sen vi gick på det fucking planet! Nu får du fan lägga av! Det är skittrist att du glömt din väska, men det är vsrken mitt eller flygbolagets fel, och jag är trött på att du sitter och tjatar om det hela tiden och hur värdelösa och ohjälpsamma alla är! Och det är inget jävla fel på maten, så lägg av!"

Därefter så knep hon mun i någon halvtimme, och efter att ha tagit ut pengar (Tack, mamma!) och bestämt förklarat att jag fortfarande skulle in till London, vare sig hon hade lust eller inte, så kom vi så småningom på Stansted Express som skulle ta oss in till London Liverpool street. Ännu ett tack till den snälla mannen i biljettkassan, som skrev ut våra biljetter till Newmarket (dit vi skulle nästa dag), trots att vi inte kunde visa upp bankkortet vi köpt dem med!

Det är ju dock allmänt känt att om något går riktigt fel, så måste det hända något mer. Precis när Stansted Express hade gjort sitt första stopp vid Tottenham Hale, så ringer mamma, och säger....

"Hej! Du, det har hänt något..."

"Vadå?" *misstänksam*

"Jo, morfar skulle ju spärra Ullas bankkort och körkort, men... han råkade spärra hennes pass också."

*Paus*

"VA?!!!"

"Ja, så ni måste ta er in till svenska ambassaden i London och prata med dem. Vi har försökt ringa och ta bort spärren och förklara att det bara blivit ett misstag, men man kan tydligen inte ospärra ett pass. Pappa är på det, men ni måste till svenska ambassaden."

Så när vi anlände till London Liverpool street fick jag gå direkt till turistinformationen, och som tur var så var han bakom disken jättesnäll och ringde först nummerupplysningen, sen ambassaden, sen skrev han ner deras adress och lät till sist mig prata med dem (tack gode gud att de pratade svenska!). Jag fick veta att Ulla inte kunde åka någonstans med ett spärrat pass, och att om vi ville kunna resa ut ur Storbritannien så var vi tvungna att komma till svenska ambassaden och lösa ut ett tillfälligt pass, vilket skulle kosta £92 (drygt 1200 kr)... Eftersom jag inte ville skippa mötet på British Racing school nästkommande dag (Det var ju trots allt därför vi hade kommit dit in the first place) så fick vi inte tid förrän på torsdag morgon klockan 9. Det innebar att vi skulle missa våra flygbiljetter och dessutom behöva spendera ännu en natt på hotell. Suck.

Hur fan skulle det här gå?

Det här är bara en förvarning om vad som komma skall: Eftersom jag failade miserabelt med att publicera alla tre delar om mitt och mormors london-äventyr, så lägger jag ut alla tre på raken, nu när den sista är färdigskriven. Så ni som läst del 1 & 2, var smarta och hoppa direkt till tredje delen xD

För övrigt så är middagen med Daddan, Aida och the grandparents över. Bortsett från den otäcka laxen det bjöds på (seriöst, vem tycker om fisk?), så blev det en rolig kväll med intressanta disskutioner om allt från grannfejden till råttinvationer. Till och med min arga rygg gav med sig lite, och nu ska jag gå och sätta liniment på den, så jag får nog sova gott i natt i alla fall.

Men, det blir nog en kortis av Zoo Tycoon-missbruk innan sängen... Me LOVES that game!

Gonatt, människor!

//Cadie

Hehe, ja, nu är de hemma. Och saker känns lite weird.... balansen skiftas, liksom. Men det är asroligt att se dem igen, såklart, även om de ska spendera eftermiddagen med att sova innan det blir dinner hos mormor ikväll. Så jag tänkte underhålla mig själv med att ta igen allt dumt skolarbete som jag halkat efter med:

* Skriva anteckningar till biologi B-redovisningen
* Biologi-omprov, fredag
* Biologi-hemprov
* Persondatorer-uppsats
* Dako-omprov imorgon
* Sista dakoprov på fredag
*teknikutveckling-uppgifter
* Filosofi-uppgifter

Jaja, lika bra att sätta igång.... Catch ya later, babes

//Cadie

Skepp å hoj, kamrater!

Övergav skutan allmänt känd som mamis hus igår för allum-runda med mami & stefano, stan med Hanna och Allum igen med mormor. Sen bar det av till Maccen innan jag slutligen hamnade hos daddan med magen full av onyttiga pommes frites.

Jag vet inte hur ni känner, men jag mår verkligen dåligt av skräpmat, både psykiskt och fysiskt. Det bottnar väl lite att jag blivit drillad i konsten att äta hälsosamt sen jag pretty much föddes, men det är ändå så himla, himla svårt att låta bli! Glass, godis & McDonalds är ju så fruktansvärt gott, och jag försöker jämt rycka av skuldkänslorna med "Äsch, jag ska ju ändå rida sen någon gång, så det motionerar jag av mig..."  NOT. Näh, jag får fan ta tag i mig själv nu och börja dra ner på allt skräp. Men lite stolt är jag, har lyckats bryta mitt godismissbruk någorlunda och överlevt tre helvetesdagar av en kropp som bara skriker efter socker. Ha, där fick du! *smug*

Men för att återgå till gårdagen! Jag åkte med mami, Stefan och Emmis in till Allum (efter att de stoppat vid daddans hus och lånat en riskokare), mest för att jag var tvungen att larma av och låsa upp hos pappan, och då kunde jag ju lika gärna gå på Allum en sväng. Stefan kör som en biltjyv! Haha, och när jag kommenterade på det så skulle han visa upp sina skills som bilförare + demostrera sitt antisladdsystem, och stackars Emma blev så rädd att hon började storgrina.
Sen bar det iaf av till femman med Hanna - första stopp Lagerhaus där hon skulle köpa ett par högtalare formade som hundar. Hon hade tänkt använda de i slottskogen och koppla in dem på sin Ipod, men idiotiskt nog skulle de va kopplade till en dator också, så hon köpte dem inte. Istället försökte hon hjälpa mig hitta en studentklänning (Nej, jag har inte köpt ngn än, seeeg som jag är), och efter mycket runtsnurrande hittade jag en jättefin på MQ. Jag har tyvärr ingen bild på den, men jag tror ni har sett den i deras reklam - den är axelbandslös, med en svart kant upptill och stor, svart rosett i ryggen. Fy fan för att de inte hade min storlek! 38an jag provade gled av så fort jag rörde mig, och när vi bad kassörskan ringa och kolla ifall det fanns en 36a ngn annanstans så visade det sig att de var slut i hela jävla stan. Man kan ju bli piss för mindre :(

Sen åkte jag hem en sväng, tuggade i mig lite sesambröd och följde sen med mormor tillbaka till Allum, det blev ett väldigt flängande idag! Snälla mormor försökte verkligen hjälpa mig hitta en klänning, men jag var så himla nere att jag inte tyckte något var speciellt fint. Till sist tog vi en på öppet köp från Lindex, men väl hemma upptäckte vi att 1. det var något fel på dragkedjan, så den fastnade halvvägs och gick inte att få loss, och 2. någon oansvarig människa som provat klänningen smetat brunkräm på HELA insidan av klänningen + på axelbandet. Det värsta är nästan att det varit så på merparten av alla klänningar vi kollat på under dagen, och det gör mig verkligen skitförbannad. Jag menar, hur kan man bara göra så? Okej att det inte är med "flit", men lite försiktig kan man ju kanske vara!

As far as för studentklänningen, så tror jag dock det kommer att lösa sig. Jag surfade runt på tradera igår och hittade en jättesöt klänning från "What's fashion party" - tror det är ett japanskt klädmärke. Jag vann iaf budgivningen, så ska sätta in pengar idag och hålla tummarna för att den skickas & passar mig!

Till sist så har jag världens jävla ångest över om jag ska köpa ett par ursnygga, svarta skor med gladiatorklackar som jag såg på Scorett igår. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet - men enda chansen att jag har råd med dem (de kostar 750 spänn!) är ifall jag tar ut pengar från mitt "hundkonto" och lägger på dem.... Och det känns inte heller riktigt bra. Visserligen skulle jag kunna vänta ngn månad tills jag får lön, men de finns inte med på Scoretts hemsida, så jag är rädd att de tar slut :(   Ngn som har nåt förslag?

Nu ska jag iaf iväg och duscha, klä på mig och ta bussen hem till mami för att hämta min logindosa till Nordeas internetbank. Ha en jättebra dag allihopa så kanske jag skriver något ikväll!

//Cadie

Jag har så fruktansvärt dåligt samvete. Inte bara över det faktum att jag dissat bloggen i nästan två veckor, utan för att jag skitit i att göra mitt hemprov i biologi. Det var bara så fruktansvärt skönt att ha helg, och så skulle jag ju träffa den "okända" gitarristen idag vid fem också, så jag har gått och skjutit på det där himla provet, och nu är jag så trött att ögonen går i kors på mig.

"The meeting", ja, det kan vara värt att skriva några rader om. Jag hann precis hem från Hööks (där jag var med mamma och köpte en födelsedagspresent till Emma) innan jag skulle iväg igen. Upp med mitt hopplösa hår i en tofs, på med jackan och iväg till hållplatsen med Dilba. Väl inne i stan så blev det världens snurr, jag hade sagt att vi skulle träffas vid "den stora klockan där centralen blir nils ericsson terminalen", men idiotiska jag fattade inte att det fanns två sådana, så klockan hade hunnit bli närmare halv sex innan vi hittade varandra. Döm min förvåning när det var två stycken! Vi fick oss ett skratt också över det faktum att jag skrivit i ett mess "kolla efter en minicollie", och de (den ena, iaf) hade undrat om de skulle kolla efter en person med Millencollin-tröja. Så tokigt det kan bli ibland...

De var båda jättesköna iaf, när de spelade satt både Emma och jag med käften öppen som fiskar med andnöd. Eftersom jag var för mesig för att sjunga så skulle jag spela in ngt och skicka till Klas (haha, det får bli en "headset"-inspelning igen, usch!), och vi skulle också spana efter färdigutrustade replokaler "till att börja med" - eftersom jag är för fattig för att köpa PA och (om jag kommer ihåg rätt) de båda inte hade stärkare.

Men nu har vi då 3 månader på oss att bli redo att spela på Sticky, haha!

God moorning,

I förrgår hände det som legat och gnagt i bakhuvudet på mig men som jag inte riktigt tagit på allvar. Chuck, min älskade dator (nåja, jag tycker åtminstone om den), gav upp kampen och ett otäckt virus nästlade sig in i honom. Det blev en lång förrgår kväll framför skrivbordet med datorböcker, usb-minnen och återställningsskivor, och jag kämpade verkligen med att få ut viruset ur honom, men till sist fick jag erkänna mig besegrad. Stefan blev tvungen att ställa tillbaka Chuck till senaste systemåterställningspunkten - inte formatera, för vi har ingen "äkta" windows-skiva - vilken av någon skum anledning var år 2006. Kan påpeka att normala datorer skapar återställningspunkter kanske en gång i veckan....´


Nu är Chuck frisk i alla fall, men det känns verkligen skittrist att jag förlorade alla mina bilder, videos och sånt. Det som känns mest är att jag losade Sirocco, min "bok" som jag skrivit på sedan ettan i gymnasiet. Visserligen har jag utkastet sparat på en cd-skiva, men alla renskrivna kapitel, all efterforskning jag gjort om platser och personer i berättelsen, det är borta. Så nu får jag börja om från början igen :(     Från och med nu ska jag lägga allt som har med Sirocco att göra på ett USB, och hellre klicka in det i Chuck än förlora my precious work igen!

God morgon...

Jag vet inte hur ni har det denna regniga onsdag, men min dag har i alla fall börjat skit. Jag känner mig jätteledsen och besviken på både Stefan och mamma. Ni vet ju att jag tyckt det varit jobbigt med min nya "lillasyster" Emma, och att det känns som om de försöker byta ut mig, eller något, bara för att jag är "vuxen" nu. Idag fick jag världens blow igen, så just nu sitter jag i princip och grinar och är arg på mig själv för att jag säkert är överkänslig.

För någon vecka sen (kommer inte ihåg exakt...) så fick jag veta att mami och Stefan skulle åka ner till Skåne och kolla på en ny häst. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men för oss hästmänniskor så är det verkligen skitstort. Men eftersom jag skulle åka till Kate i Örebro så kunde jag inte följa med, och jag blev jättebesviken - men samtidigt så ville jag ju åka till Kate. Kändes dock lite bättre när mami sade "Nejdå, men Stefan och jag ska bara fram och tillbaka, vi ska bara titta" osv osv.

När jag kom hem från Örebro och frågade hur det gått så kollade mamma bara på mig och sade "Ja... jag har köpt honom".
De hade filmat också, så vi kollade på filmen (han var superfin): helt plötsligt ser jag en liten blond tjej som springer bredvid, och jag frågar "Men... vem är det där?" och mami svarar helt coolt "det är Emma, hon följde med".
Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes, men min hjärna spelade bara upp för mig alla "skämtsamma" kommentarer om att "Emma ska få ditt rum", och det lite mer allvarliga att Emma ska lära sig rida Minus, att Emma ska vara med ute i stallet, att Emma ska lära sig sköta hästarna, att Emma ska hjälpa mami... Och nu hade Emma fått följa med, och de satt där helt coolt och verkade inte tycka det var någon större grej. Någon dag senare frågade min mormor min lillasyster (som typ avskyr hästar) hur det varit att åka bil så långt tillsammans med Emma. Jag tittade lite underligt på henne och sade "Vadå, var du också med nere i Laholm?". "Men ja, jävla offer, det är klart jag var". "Men du gillar ju inte ens hästar?". Nathalie glodde typ snorkigt på mig och svarade något i stil med "Jaha, och?"

I söndags så sade mami och Stefan att de skulle åka ner och hämta Dean (som hästen heter) på fredag, och då frågade jag om jag inte kunde få följa med, eftersom jag inte kunnat åka och kolla på honom. "Jodå, men då får du sova över med oss hos min mamma, för vi åker på torsdag och stannar hos henne en natt innan vi hämtar Dean på fredag". Jag tänkte det var rätt okej, ville ju så himla gärna följa med.

Nu har jag i alla fall bott i Daddans hus med Pat några dagar, så jag har inte pratat med Mami alls. Men för ett par timmar sen när jag checkar mobilen så stod det "Det blir inget på torsdag jag och stefan åker fram och tillbaka på fredag så får du träffa honom hemma sen." Jag blev lite nere, fattade inte alls varför jag inte skulle få åka med, och svarade "Men vrf kan inte jag få åka med er på fredag då?"

Sen ringde mami, och när jag frågade varför jag inte fick åka med så sade hon "Ja, men... allt blev så himla krångligt. Helt plötsligt ville alla följa med, och Viktoria blev jättearg på Stefan för att hon inte fick åka med, så de har bråkat. Du kan ju få träffa Dean hemma sen."

Hon fortsatte prata, men jag blev helt tyst en lång stund. Till sist lyckades jag få ur mig "Men vad har Viktoria med det att göra? Hon är ju ändå aldrig hos oss eller i stallet."

Tyst paus.  "Nej, jag vet... Men ändå".

Jag sade inte myckeet mer; jag hade så fullt upp med att låta bli att grina att jag knappt fick fram mitt "hejdå". Sen såg Pat såklart att jag var ledsen, och jag berättade för henne, men det är ju inte så mycket hon kan göra.

Jag känner mig verkligen jätteledsen på dem. I alla år så har det varit jag och mamma som hållit på med hästar; jag som varit med mamma i stallet, vi som ridit ihop, vi som tränat, vi som haft Minus, vi som... jag vet inte, det har varit vi och hästarna, liksom. Även när jag fick i princip sluta för att skolan och jobb kräver i princip all min energi, så... jag vet inte, och sen helt plötsligt så är det som att Emma ska ta min plats. Det känns som om de försöker dra ihop en ny liten familj, och ska lära Emma allt det jag lärt mig så att hon kan bli någon sorts jävla ersättare, bara för att jag inte kan längre. Det här med Dean känns så jävligt att jag inte kan låta bli att grina. Jag har aldrig tyckt illa om Viktoria, hon är faktiskt jätteschysst, men när mami och Stefan gör såhär så blir jag så jävla ledsen. Jag är ingen jävla expert på Stefan och hans familjerelationer, men Viktoria är aldrig hos oss, hon har aldrig varit med min mamma och aldrig hållit på ute i "vårt" stall. Och nu, bara för att mamma köpt häst, så ska hon helt plötsligt med också, och då ska inte jag heller få följa med utan bli knuffad åt sidan.

Jag hatar dem verkligen just nu. Hur fan kan de bete sig så? Visst, jag är arton, jag ska iväg till hösten, jag är i princip vuxen och ska klara mig själv - och då betyder det tydligen att de bara kan behandla mig som skit och byta ut mig mot Stefans ungar istället. Det är som... som "jaha, nu är du arton, nu kan du dra för vi har andra barn att uppfostra och ta hand om och som vi gillar bättre än dig."

Jag har aldrig ogillat Stefan eller mina "styvsyskon" - och jag har aldrig betett mig illa mot dem. Men just nu så avskyr jag dem så jävla mycket, och är så jävla ledsen och sviken att det känns som att jag ska gå sönder innuti. Jag önskar att allt var som förut. Jag önskar att jag fortfarande var värd nåt. Jag önskar att mami aldrig hade träffat Stefan, och att jag hade insett tidigare att i det här jävla fucking livet så måste man slåss, rivas bitas, klösas mot alla andra bara för att inte bli ifråntagen det och de man älskar.

Om jag hade vaktat min plats lite bättre, så kanske jag inte hade suttit här idag på pappas soffa och gråtit över att några andra barn fått mitt liv.

Hej människor!

Wow, jag har verkligen slackat av med bloggandet. Jag har bara känt mig så jäkla trött och hängig, så det har liksom känts som världens grej och med andra ord inte varit kul :(

Idag har varit hemskt i alla fall, i det avseendet att jag varit och tagit blodprov! De som känner mig vet att jag är helt skräckslagen för allt som inte är piercing eller tattueringsnålar, och blodprov är typ värst. Men eftersom jag mått piss så ringde mormor igår till vårdcentralen och fick en tid till mig idag kvart i tolv. Jag ska inte beskriva hela läkarbesöket, men jag svimmade i alla fall efter att sköterskan stuckit första gången och  missat kärlet. Sen fick jag typ frossa efteråt och höll på att spy, så jag ser verkligen inte fram emot nästa gång jag måste ta blodprov!

Nu ska jag fortsätta kolla på Napoleon Dynamite med Bea och Pat. Over and out, Lovelies

<3 Cadie

Japp, I'm back. Bästa kvällen någonsin spenderas hos daddan med Hannah, Pat, Absolut Vodka blandad med cola och The Cure <3

God morning bloggen!



Nej, jag har inte sovit riktigt såhär länge - jag har åtminstone hunnit göra kaffe, haha! Går inte i skolan idag eftersom bussen till Örebro avgår redan fem i två, vilket betyder att vi måste åka klockan ett, och jag har varken packat eller gjort mig i ordning ännu. Ute i god tid som vanligt med andra ord...

Just det, för er som undrar vad vi ska göra i Örebro, så ska jag och mormor hälsa på världens bästa låtsassyster, hennes man och 2-åriga underbara tvillingar Alva och Amanda. Tills på söndag ska vi vara där, och förhoppningsvis så hinner vi göra mycket kul. Eftersom jag inte vet hur de har det med sitt internet och så, så kanske det inte blir något bloggande/uppdaterande på BDB förrän på Måndag morgon. Men du håller väl ut, bloggen, eller hur?

Nu ska jag i alla fall gå och duscha, och förhoppningsvis packa klart. Ha en underbar helg allihopa så hörs vi nog på måndag!

<3 Cadie

Jag måste verkligen sluta gå in på Nelly.com - Jag hittar så otroligt mycket fint som jag skulle älska att ha i garderoben i sommar, men som vanligt är jag fattig som en kyrkråtta. Hoppas verkligen det kommer lite jobb snart!

Nej, nu ska jag överge nätshoppingen ett tag för den underbara solen (tror ni man kan bli lite brun av den?) och mormors våfflor! Kussen kom precis också, så får uppföra mig och gå ner och prata med honom.

Vi hörs senare,

<3 Cadie

God morgon...

Idag när jag vaknade så var jag sådär fruktansvärt trött igen - precis som när man blivit sövd på sjukhuset och vill vakna, men inte riktigt kan. Det har varit såhär i några veckor nu, och jag har mest ryckt på axlarna åt det, men nu börjar jag känna mig lite orolig (har ju haft lite andra grejer också, som att jag blir jättetörstig helt plötsligt och mitt blodsocker åker berg-och dalbana), så jag får nog bita i det sura äpplet och boka en tid hos vårdcentralen. Fy fan alltså, de kommer med största säkerhet ta blodprov, och jag är skitskraj för sånt. Det är ingen som haft samma "sympton" som är villig att dela med sig av sina erfarenheter, så jag får behålla mitt blod? :P

Kolla föressten vilka lovely prylar jag fick ha-begär efter på Nelly.com;


                     

Miniväskan/portmonän (ja, hur sjutton stavas det?) tänkte jag kanske skulle passa till skolbalen, och tofflorna vill jag bara ha, haha. Sen har jag också dreglat över klänningar till skolans "senior prom" den 29 maj, och jag är rätt säker på att det blir en av de här:

Jag skäms nästan för att erkänna det, men jag känner mig omotiverad. Omotiverad att plugga, omotiverad att städa, omotiverad att läsa, omotiverad att blogga... Jag har ingen större lust att göra någonting förutom att vara ute och traska i skogen med hundarna, och det är väl "bättre" än att sitta still, men ändå. Får lite dåligt samvete när jag tänker på alla skolarbeten och prov jag inte gjort - "stoppa huvudet i sanden syndromet" nästlar sig in i huvudet på mig med en gång något blir lite "jobbigt" (om det inte är något praktiskt, för då älskar jag att hugga i). Jag börjar fundera allvarligt på om jag inte är menad att bli bonde eller skogsarbetare - en sån där som verkligen får jobba med kroppen. Det ska verkligen bli underbart till hösten, bara hårt jobb och inte en massa mattematik-fjant.


Åh, och jag tror mami är lite sur på mig också. Hon frågade mig i förrgår ifall jag skulle kunna ta hand om Minus imorgon eftermiddag efter skolan, och jag tvekade lite, sade att det berodde på hur bussarna gick och så. För er som inte vet så står Minus stallad "åt helvete" - Jag älskar människorna och själva området, men att ta sig dit/hem med kollektivtrafiken är hopplöst. Måste typ beställa "busstaxi" tre dagar i förväg för att ta sig fram :(
Så idag sade jag i alla fall till henne att jag inte kunde - imorgon är ju sista chansen jag har att "packa" inför Örebro också, eftersom jag inte hinner hem emellan efter skolan. Idag är det ingen ide att dra fram resbagen heller, för jag får alltid för mig att jag måste ha precis de kläderna jag packat ner :P

Nu ska jag nog dra ut på en kvällspromenad i det fina vädret i alla fall! Får se om jag bloggar mer lite senare. Ha en bra kväll, människor!

<3 Cadie

Nu sitter jag ihopkurad i soffan igen, tycker dock inte lika synd om mig själv längre för magonten har nästan gott över :D 
Så mycket att man kan baka brownies och mumsa på ikväll, tro? Håller tummarna för det!

Känns lite patetiskt dock att ha på tvn och strötitta på Tvshop. Just nu gör de reklam för någon superdammsugare, som de gick runt med i ett rum där de kletat lite grejer för att demostrera hur bra den var. Ha, kan ju bara säga att anser de det rummer är stökigt, så har de ALDRIG sett riktig röra... Ni som har sett reklamen kanske håller med? ;)

Nu ska jag kila ner till mormor och dricka kaffe - eller varm choklad, beror på vad magen säger. Puss på er!