That's right bitches, I'm back from my London adventure och intervju på the British Racing school. Jag tyckte jag hade förberett mig väl, men jag har fått lära mig att reser man med sin 78-åriga mormor så kan fan vad som helst hända. Nästa gång så åker jag med en kompis!

Vårt englandsäventyr började redan när vi skulle gå på planet. Eftersom ingen av mina kompisar ville följa med mig (ond tanke går ut till alla er som sa nej!) så hade jag min 78-åriga mormor med mig, och hon är i korta drag ett kontrollfreak. Under de tio minuter de tog mig att guida oss genom lilla Säve flygplats så gnällde hon konstant och skulle ha allting förklarat för sig, och när jag vänligt påpekade att det bara var att läsa på skyltarna så tappade hon bort sig totalt och tjatade ännu mer. När hon sedan surt utbrast "Men, fy vilket litet trångt plan! Hur har dom mage att låta folk flyga såhär?" så insåg jag att det skulle bli en fruktansvärt lång flygtur.

Flygturen tog ganska precis en och en halv timme, och jag spenderade resan med att läsa min bok ("Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson, sista delen i millenium-trilogin. Ni som inte läst böckerna, rusa bums iväg till PocketShop och köp dem!)och äta godis. Mormor Ulla sade faktiskt inte så mycket; förutom att klaga över den dåliga servicen några gånger (som faktiskt var helt ok, med tanke på hur lite vi betalat för flygbiljetterna)så höll hon sig ovanligt väl i skinnet.

När planet väl landat så blev det ganska bökigt ett tag, eftersom alla skulle tränga sig av så fort som möjligt (Jag förstår inte riktigt poängen med det, faktiskt. Av kommer man ju alltid, så varför ska alla ut i gången på samma gång?)med sina sjuttio fullpackade väskor. Vi försökte vänta lite så att vi skulle få lite mer svängrum, men planen gick i baklås när tröttnade på att ta det lugnt och trängde sig ut i kön. Snacka om att folk blev sura!

Cirkusen drog igång på allvar när vi gått igenom första "slussen" och var påväg till säkerhetskontrollen. Helt plötsligt så stannar Ulla, och efter en snabb blick på väskan hon har med sig så utbrister hon "men kära nån, jag har ju glömt min handväska!"

Innan jag hinner reagera så har hon börjat springa tillbaka så fort hennes opererade knän tillät henne (vilket som tur var inte var speciellt snabbt), helt inställd på att gå ut på flygfältet igen. Jag skrek efter henne flera gånger innan hon insåg att tillbakavägen var avstängd, och jag fick nästan släpa med mig henne med våld åt andra hållet. Visst, att hon glömt sin handväska var ett rejält bakslag (man var tvungen att dra hennes bankkort i alla biljettautomater etc. för att få ut tågbiljetter, reservationer osv. vi hade förbeställt), men jag tänkte att allt säkert ordnar sig på något vis.

En halvtimme senare dock, så var vi ute i "shoppingdelen" av flygplatsen, och jag kände att lite av mitt inre lugn började ge vika. Jag grabbade tag i vartenda flygplatsarbetare jag kunde hitta och frågade ut dem på hackig engelska hur vi kunde få tag i Ullas väska igen, men de skakade bara på huvudena och förklarade att det inte gick att få tillbaka den förrän tidigast på kvällen - OM den som hittade/plockade upp den ur planet bestämde sig för att lämna in den. Suck.
Otjafsigt sinnad som jag är (i alla fall när det kommer till flygplatsrutiner!) så drog jag med Ulla åt sidan och satte mig ner mot en vägg och funderade på hur vi bäst skulle lösa situationen - men det gick jävligt dåligt eftersom Ulla var uppe i högvarv och skällde, gormade och gnällde över den "otroligt dåliga servicen", "men säg att vi vill gå tillbaka och titta i planet!", "Har du frågat dem vart väskan tog vägen? Vi har ju alla pengar i den!" och "Men sitt inte bara där unge, vi måste ju hämta väskan!"

Eftersom hon sket fullständigt i alla mina försök till att lugna och förklara situationen, så stängde jag ute henne så gott det gick, och efter några minuter så ringde jag hem till familjen. När jag till sist fick tag i mamma så förklarade jag situationen, och döm min förvåning när hon utan minsta övertalning genast tog tag i allt och sade att hon skulle åka ner till banken och sätta in pengar på mitt konto.

Jag fick med Ulla till Burger King medan vi väntade, och jag hoppades att hon skulle sluta bråka med mig. Jag vet inte varför, men bortsett från den första "panik"-känslan jag fick precis när Ulla sa att hon glömt sin väska, så hade jag känt mig kolugn genom hela hysterin. Så jag åt min mat i lugn och ro och bläddrade lite i en bok jag hade med mig, men det som till sist fick mig att tappa humöret var att Ulla aldrig gav upp. När hon till sist klämde till med, "Men fy vad äcklig den här maten är", så blev jag så jäkla arg och skällde ut henne hur mycket som helst. Provsmak på mitt utbrott;

"... Du har fan bara klagat och jävlats med mig ända sen vi gick på det fucking planet! Nu får du fan lägga av! Det är skittrist att du glömt din väska, men det är vsrken mitt eller flygbolagets fel, och jag är trött på att du sitter och tjatar om det hela tiden och hur värdelösa och ohjälpsamma alla är! Och det är inget jävla fel på maten, så lägg av!"

Därefter så knep hon mun i någon halvtimme, och efter att ha tagit ut pengar (Tack, mamma!) och bestämt förklarat att jag fortfarande skulle in till London, vare sig hon hade lust eller inte, så kom vi så småningom på Stansted Express som skulle ta oss in till London Liverpool street. Ännu ett tack till den snälla mannen i biljettkassan, som skrev ut våra biljetter till Newmarket (dit vi skulle nästa dag), trots att vi inte kunde visa upp bankkortet vi köpt dem med!

Det är ju dock allmänt känt att om något går riktigt fel, så måste det hända något mer. Precis när Stansted Express hade gjort sitt första stopp vid Tottenham Hale, så ringer mamma, och säger....

"Hej! Du, det har hänt något..."

"Vadå?" *misstänksam*

"Jo, morfar skulle ju spärra Ullas bankkort och körkort, men... han råkade spärra hennes pass också."

*Paus*

"VA?!!!"

"Ja, så ni måste ta er in till svenska ambassaden i London och prata med dem. Vi har försökt ringa och ta bort spärren och förklara att det bara blivit ett misstag, men man kan tydligen inte ospärra ett pass. Pappa är på det, men ni måste till svenska ambassaden."

Så när vi anlände till London Liverpool street fick jag gå direkt till turistinformationen, och som tur var så var han bakom disken jättesnäll och ringde först nummerupplysningen, sen ambassaden, sen skrev han ner deras adress och lät till sist mig prata med dem (tack gode gud att de pratade svenska!). Jag fick veta att Ulla inte kunde åka någonstans med ett spärrat pass, och att om vi ville kunna resa ut ur Storbritannien så var vi tvungna att komma till svenska ambassaden och lösa ut ett tillfälligt pass, vilket skulle kosta £92 (drygt 1200 kr)... Eftersom jag inte ville skippa mötet på British Racing school nästkommande dag (Det var ju trots allt därför vi hade kommit dit in the first place) så fick vi inte tid förrän på torsdag morgon klockan 9. Det innebar att vi skulle missa våra flygbiljetter och dessutom behöva spendera ännu en natt på hotell. Suck.

Hur fan skulle det här gå?