Jag tror inte jag pratat så mycket om Mami och Stefan den senaste tiden, men som de flesta i min umgängeskrets vet vid det här laget så ska de, håll i er, gifta sig i sommar. De senaste månaderna har varit en lång prövotid av bröllopstidningar, clashing wills och tjafs om vilka som ska bjudas till tillställningen. I vanlig ordning så brukar Stefan dock lyckas liva upp stämningen med sin (i hans mening) fantastiska humor - som för någon vecka sedan när det disskuterades vad som skulle spelas när mami traskade "down the aisle".

Scenario: I Stefans bil påväg till Allum med Green Day's "Holiday" på hög volym

Me (sjunger med): Fy fan, ni borde spela denna låten istället för den där tråkiga bröllopsmarschen!
Nathalie: Nä fy helvete, ni ska väl ha något annat än vanlig bröllopsmusik?
Stefan: Vet ni vad vi ska ha? *brister ut i sång & ylar* I WILL SURVIVE, I WILL SURVIIIIIIIVE!


I haven't laughed so hard in a long time. Of course, my mother was not amused.

Jag har alltid velat lära mig att spela gitarr och sjunga riktigt bra. Jag har hört att alla dagens ungdomar någon gång drömmer om att bli rockstjärnor, men för mig har det aldrig handlat om att bli känd och tjäna pengar, utan snarare om att leva musiken, istället för att bara njuta av den.

För så herrans många år sedan när jag blev "hooked" på musik, så var Avril Lavigne och Green Day de första två artister/band jag faktiskt lyssnade på. Det kanske är därför jag än idag fortfarande får en extra "drogkänsla" i kroppen när jag hör deras låtar och skruvar upp volymen till max när min hjärna registrerar introt till "Holiday" på Bandit rock. Green Day låtar var även något av det första jag försökte lära mig spela, men patetisk som jag är så gav jag alltid upp och blev uttråkad efter ett tag. Jag hade världens jävla ambitioner men inget tålamod. Sen dess har jag gång på gång försökt "pick up guitar-playing" igen, men my sudden flare of interest har bara hållit i sig i ett par dagar, och sen har mina två gitarrer Edward och Ville blivit stående i sina hörn igen för damm-samling.

Strax efter mitt deprimerande inlägg tidigare idag, så fick jag dock ett mail där det stod att det dragits pengar från mitt Paypal-konto till någon abbonemangstjänst jag tecknat. Eftersom jag inte har något minne av att ha tecknat något jäkla abbonemang så blev jag självklart förbannad och loggade in på Paypal för att se vad f*n det var frågan om... och möttes av en subscription från Guitar Masterclass.

Så nu har jag två månaders medlemsskap till på världens bästa gitarrsajt (Visserligen ofrivilligt, men ändå), och med ens fick jag ett sånt grymt sug efter att spela gitarr. Så jag satte mig med Ville i knäet och började nynna på Green Day's "Good Riddance", och nu har ett par timmar flugit iväg och mina fingrar blöder så gott som.

Nu hoppas jag verkligen min hjärna inte förråder mig och vänder sig emot gitarren under natten, för jag vill bli duktig - åtminstone för min egen skull. Istället för att sätta ihop ett schema med gitarrövningar som jag gjort tidigare, så tror jag att jag nöjer mig den här gången med att lära mig spela de låtar jag skrev ut tabulatur till för x antal år sen. kanske lyckas jag hålla intresset vid liv då.

På tal om Green Day och musik... Är det någon mer än jag som ska på deras Ullevi-konsert den 5 Juni? Jag trodde aldrig jag skulle få chans att se dem, men i sista minuten köpte jag och min bästis en biljett till vår gemensamma chick Hanna, och om Hanna går så måste ju jag också göra det. Platserna suger visserligen, men ändå! Det är Green Day för fan!

Jag känner mig ganska nere och värdelös idag.

Om man ska vara vuxet förnuftig så är det väl inte så konstigt, med tanke på att jag är arbetslös och inte har något som jag "måste" göra. När man bara sitter av sin tid så antar jag att man blir ganska nere, och troligtvis har jag "lättare" än normala människor att sjunka ner i depp-träsket eftersom jag redan varit på botten under så lång tid.

Let's face it, jag avskyr att inte ha något att göra, och att ingen någonstans behöver mig. Jag antar att jag skulle kunna gå ut - Oliwer skulle nog gärna hänga med på en promenad - Men det blåser stormbyar och solen skiner från himlen likt någon jävla oundviklig messias. Samtidigt så faller mörkret så sent nu att min kropp tycker det är läggdags lagom tills min naturliga "awake"-cykel börjar vakna till liv och alla andra går till sängs.

Jag borde skriva nu när jag har tid, men är så fruktansvärt oinspirerad att jag bara hackar sönder Sirocco i småbitar.

Jag borde gå ut, men avskyr avskyr avskyr ljuset.

Jag borde börja motionera, men dör hellre än åker buss ut till stallet där man ändå inte uppskattas och ett gym finns inte ens i min värld.

Jag skulle kunna öva gitarr, men tycker inte det är roligt för fem öre och räknar bara sekunderna tills mina egen-upfunna "träningspass" är över.

Jag borde primpa mig själv i god tid inför sommarens bad och sol, men vet såväl hur jävla osäker jag ändå skulle känna mig out there, så det skjuter jag på.

To top it all off, så flänger mami runt som en rabid fladdermus och skäller över allt, och tydligen så tycker hon om att lägga allt ansvar - från att de inte städat efter sig i köket till att internet inte fungerar - på mig. Eftersom jag inte går i skolan och min dröm om att skriva färdigt min "Bok" är helt jävla patetisk så måste ju allt vara mitt fel.

För tillfället så har jag åtminstone Daddan på min sida. Hans samtal för två minuter sen har piggat upp mig något. Den senaste tiden har jag insett att han förstår mig bättre än jag någonsin trott - och att vi faktiskt är otäckt lika inom flertalet aspekter.

I guess I'm just a daddy's girl through and through.

Hey peeps!

Jag är fantasilös, trött och engaged i en konversation med Lisa och Sharon, så jag tänkte istället bjuda på lite bilder från gårdagens tränings-löp på Curragh Racecourse.

Idag hände något som bara inte får hända i min värld. En unghäst dog ute på galoppbanan.

Jag vet att det är väldigt deprimerande nyheter att inleda dagens första inlägg med, men jag känner mig verkligen illa berörd och ledsen över Rock of Tariks bortgång - speciellt eftersom ingen annan här tycker hans död är någon "big deal".

Jag vet inte riktigt vad som hände. Vi var allihopa på the Curragh Racecourse och skulle kolla på ett träningslöp, och alla hästarna från stallet här var med. Det var jätteroligt och så himla spännande när man såg de komma dundrande upp på upploppet, och allt var frid och fröjd tills jag - när vi väl kommit hem till stallet igen - fick höra att en häst gått omkull och dött. Jag blev jätteupprörd och ville först inte tro på de andra, speciellt inte som en av killarna (Eric, whom I'm really starting to dislike) skämtade så grovt om det att jag kände för att slå något hårt i huvudet på honom.

Men det var sant. Någonstans under loppets gång så hade Rock of Tarik, den snälla, 6-åriga fuxen som alltid vill gosa när man går förbi, gått omkull och fått en hjärtattack. Och nu är han död.

Jag är ny inom galoppvärlden, och för mig är en hästs död något fruktansvärt sorgligt och... stort. Till skillnad från alla dessa galoppmänniskor som tydligen är vana vid att hästar stupar hela tiden på banan, så kan jag inte bara rycka på axlarna och gå vidare. Hästarna är vårt ansvar, och vi ska ta hand om dem. Att en 6-åring dör på banan är bara inte rätt.

Rest in peace, älskade Rock of Tarik. Jag önskar jag hade fått chansen att lära känna dig bättre.

I'm on a serious roll tonight!

Nu har jag i alla fall varit duktig och skickat in en ansökan till några utbildningar i Sverige också, inför HT 2010. Min oslagbara filosofi "det skadar aldrig att söka" har visserligen bitten me in the ass då jag blev erbjuden plats på massa kostsamma utbildningar jag inte kunde gå, så jag har fått redigera mina uttalanden lite och säger numera "det skadar aldrig att ansöka till utbildningar som är gratis". Utbildningarna nedan har jag i alla fall ansökt till so far:

1. Arkitekturutbildning, Umeå
2. Landskapsarkitektur, Alnarp
3. Juristprogrammet, Örebro Universitet
4. Kulinarisk kock och måltidskreatör, Örebro Universitet


Nu förväntar jag mig 20 kommentarer om hur duktig, smart och skärpt jag är  - speciellt från dig, Daddan! ;)

xXx CadieJay

Som de flesta av mina vänner vet så älskar jag samma musik som min mami (det kan ha att göra med att jag vuxit upp med det hon gillar, men men), och som de flesta vet så har hon också utmärkt musiksmak. En av de första artisterna jag kommer ihåg hon spelade för mig var Tom Petty, och förutom att han ser jävligt bra ut (trots sin ålder) så är han en levande legend vars låttexter och musik är så äkta det kan bli. Är du en av de som förstår riktig musik, så tummen upp; Om inte, så tycker jag synd om er.

 

Tom Petty & the Heartbreakers - Into the Great Wide Open

Det finns tydligen de som tror att jag inte alls är på Irland, utan bara ljuger om min vistelse här och istället sitter i en murken källare och glor på DVD-filmer. Därför presenterar jag nedan världens tråkigaste videoklipp som borde vara "proof enough" för alla non-believers out there.

Well, what do you know. I'm still alive and kicking.

... Men i ett annat land, "till mitt försvar". De senaste två (tre?) månaderna har jag också experimenterat med att blogga via blogspot.com istället, eftersom blogg.se dampade loss för mig och det tog upp till en timme att få ett någorlunda genomtänkt, läsvärt inlägg publicerat. I ärlighetens namn så måste jag säga att jag föredrar blogger också, men av någon anledning så studsar jag tillbaka hit med jämna mellanrum. Jag kanske borde försöka hålla mig till ett ställe, istället för att sprida inlägg i femton olika halvaktiva bloggar som en jäkla gödselspridare?

Å andra sidan så citerar jag Pat med "Clutter is the sign of a creative mind", och då är det ju med andra ord helt okej att försöka hålla igång femton bloggar och kräva av sina vänner att de läser allihop. Det är precis som med allt annat - Jag vill ha mycket av allt och vara bäst på allt. Det räcker inte med en hund, jag ska ha femton hundar; En mobil duger inte, jag måste åtminstone ha två; Det går inte att bara köpa EN grej när man är ute, utan jag måste ha mycket.

Jaja, alla klagomål och gnäll över min personlighet aside, så trivs jag med det sporadiska bloggandet. Med risk för att driva Pat vansinnig efter att hon designat två nya bloggar åt mig, så ska jag lisma in mig och se om hon har ork att uppdatera looken på den här också. Ifall jag försvinner i två års tid, så vet alla att PAT slagit ihjäl mig med en spade och gömt kroppen i en tuggummi-maskin.

För att "fira" my return till blogg.se (Nu håller jag verkligen tummarna för att det inte ska börja krångla igen, så i helvete att jag tänker sitta framför datorn hela dagen bara för att systemet har PMS), så tänkte jag bjuda på lite bilder på presenter jag köpt till familjen back home. Just det ja - Jag är på Irland.

Från ovan:
Pic 1: min stepsister Emmas födelsedagspresent (hon fyller nån gång i april...). Jag tycker det är den perfekta presenten till en 9-åring när man varit i galoppens mekka, Kildare, men vi får väl se om hon tycker likadant. För noobs så är det i alla fall ett hatcover man sätter på ridhjälmen samt googles för att inte få jord i ansiktet när man rider löp.

Pic 2: Irländsk handmade chocolate pralines till Mami, Stefan och mormor och morfar.

Pic 3: Födelsedagspresent till Natha (visst passar muggen henne perfekt?), samt lite wicca-prylar från pagandreams.com

Pic 4: DVDer jag beställde från Amazon.com eftersom Irland går att få fraktfritt till. Dock lyckades jag med konststycket att beställa 3 ex av "Dorian Gray", så 2 lyckliga kompisar därhemma får varsin gratis film xD

Pic 5: Te, te, te. Irländskt te är det bästa jävla teet jag någonsin druckit, och jag ska ta med mig så mycket som möjligt av det. Kakorna är också helt underbara, och tillsammans... simply gorgeous!

That's it for now, folks. Jag ska se om jag kan få in "världens tråkigaste videoklipp" senare som ultimat bevis på att jag faktiskt är på Irland, haha.

 

Over and out,
xXx CadieJay

JA, Jag SUGER. Så har vi det avklarat. Honestly speaking though, så är jag för tillfället dålig på det här med bloggandet eftersom min älskade MAC dator Taylor hatar blogg.se. Bland de saker som händer kan nämnas att mellanrumen i texten försvinner på de publicerade inläggen, att "tool baren" när man skriver inlägg tas bort OCH att det inte går att ladda upp bilder. Min allra bästa partner in crime Pat ska fräscha upp designen på bloggen de närmst kommande dagarna, så jag kommer nog inte skriva någonting under tiden. Jag är en sån där barnslig människa som blir jättesur och vill ge datorn utegångsförbud eller nåt när den jävlas, men hopefully Pat can get it on better thoughts. Hasta la vista, CadieJay

Alex: Jag pratar i tel och ser på 2 172 men, själv? =)        

              

*host host*

Mami (ropar ifrån köket): "Vet du vad Stefan? Imorgon ska Dean få en ny box-granne".
Stefan: "Va? Är det sant? Vad är det för en?"
Mami: "En frieserhäst".
Stefan (går förbi utanför mitt rum): "Åh, är det dom där stora svarta? Som har massa hår på benen?"
Jag (viskar): "Hovskägg heter det, Stefan".
Stefan (ropar): "Jag menar, är det de som har så mycket hovskägg, Susanne?"

Asgarv x 2. Guess you had 2 be there.

För bara några minuter sen så loggade jag in på Facebook för första gången på x antal veckor, och såg att jag fått en friend request från Petra, som jag delade rum med under min korta tid på BRS. Självklart gick jag in och kollade på hennes profil, och gissa vad som hände? Jag fick ett helt galet begär efter att åka tillbaka till BRS.

Missförstå mig inte. Jag vet att min "ryggskada" drogs upp för att arbetet var för tungt för den, och under de värsta ögonblicken ville jag bara skrika och gråta. Men för den mesta tiden så var det UNDERBART, och när jag såg Petras foton från BRS så insåg jag plötsligt att jag inte är klar.

Jag ska nog inte ens försöka förklara hur jag känner det - för jag vet att det bara kommer låta helflummigt och helt mongo. Men vad jag ska göra är att gå in för stenhård fysträning och rehab av min rygg, och höra av mig till BRS. Jag tänker inte låta mina negativa tankar, förkärlek för att ge upp och småhandikapp styra mitt liv.

Tydligen så KAN man dricka för mycket kaffe - who knew? Jag önskar i alla fall att jag skippat den där sista latten idag, för nu mår jag pyton och känner det som att jag har en flubber fastmosad i bröstkorgen. Ugh!

Nåja, jag kom åtminstone utanför dörren idag på en något motvillig stadstur med mormor. Missförstå mig inte, jag älskar min mormor, men det brukar alltid sluta med att man är asirriterad, tjafsar och kommer hem skitsur. Idag lyckades jag dock hålla mitt temperament i schack - även om det mormor ibland säger får mig att se rött. Utlänningar borde inte få plugga i Sverige, alla tjocka människor är äckliga och fula, om affärerna inte har precis det hon vill ha är de som jobbar där dumma i huvudet... Ja, ni förstår.

Självklart vinkade en del av mina pengar hejdå också, det går inte att gå ut på stan för mig utan att köpa något. Det hänger ihop med hur min mentala hälsa är för dagen tror jag, för när jag mår riktigt dåligt och har ångest så handlar jag mer i ett försök att dämpa den. Idag var väl egentligen inte en sån bra dag, men eftersom det känns så osäkert med inkomst för tillfället så lyckades jag hålla mig själv någorlunda i schack. Jag köpte i alla fall lite prylar från bodyshop, kicks och akademibokhandeln - saker som alla borde rusa och införskaffa bums :)

Jag tror bilden talar för sig själv...

Cotton Hair Removal Strips - Bodyshop
Läppstiftprov - Bodyshop
Sugaring  Roll on Wax - Body Shop

För er som slipper vaxa och inte har en pappa som bidragit med björnpälsgener, så är sugaring det absolut smärtfriaste - och det bästa är att det även fäster på fjun. As far as wax strips goes, så är de "plastiga" remsorna som följer med i veets vax-burkar helt värdelösa. Hitills har jag klippt sönder lakan och använt, men nu hoppas jag att de här från Bodyshop funkar.

Min dygnsrytm har seriöst blivit helt uppfuckad de senaste dagarna. Nu när jag inte måste gå upp så har jag verkligen fått utlopp för min inre nattuggla och sitter mer ofta än sällan uppe till minst klockan ett. Ibland får jag urges att gå ut mitt i natten också - fast oftast avstår jag dem i väntan på att få en liiiite större vovve i andra ändan av kopplet. Natha's stekspade med spik i är säkert kanon om man är förberedd för attack, men mot de snabba djävlarna hjälper den troligtvis inte.


Dagens/morgonens dilemma, bortsett från superångesten jag slagits med sen i förrgår, är mitt hår. Jag har sålänge jag kan minnas velat spara ut till midjelångt, och nu när håret börjar närma sig övre delen av midjan borde jag väl vara superglad. Men det är så mycket av det! Jag är jätteglad att jag inte har tunnt och flygigt hår som knappt täcker hårbotten, men på sommaren känns det verkligen som att ha på sig en rysk pälsmössa 24/7. Jag hoppas att en toppning och rejäl uppklippning av de översta lagrena gör det bättre (slitet, långt hår måste vara det värsta som finns i hårväg...), men eftersom de flesta frisörer är lömska djävlar som skiter fullständigt i ens önskemål så vågar jag inte riktigt boka tid. Dessutom har jag inte riktigt de tusen spänn klippning av mitt hår går på, så jag kommer troligtvis ta kökssaxen och gå lös vilken dag som helst.

Finns det någon lättskött, rockigare frisyr för långt hår som man inte vill kräkas på efter ett par veckor? I'm all ears!