När vi väl hade fått en tid hos svenska ambassaden, så fanns det inte så mycket mer att hitta på den eftermiddagen än att go ahead with our plans. Det var ju onödigt, tyckte jag i alla fall, att slösa bort en jättefin eftermiddag i london (LONDON!)bara för att Ulla glömt sin handväska och Morfar Rolf spärrat hennes pass...

Eftersom jag inte hade hunnit kolla upp några "turist-attraktioner" eller vilka bussar som gick dit innan vi åkte hemifrån, så gick vi bara raka vägen fram från London Liverpool street för att inte tappa bort oss. Det var verkligen superfint väder, och det kändes helt underbart att kunna vända upp mitt rödbleka ansikte mot solen för en gångs skull. Av någon dum anledning så gick vi inte in i några affärer (vilket i och för sig var snällt mot min plånbok), men jag hade riktigt trevligt ändå, speciellt när jag insåg att anledningen till att folk stod utanför pubarna med gröna hattar och drack tidernas godaste öl Guiness var att de firade St Patrick's day. Jag blev superglad och gick fram och pratade med några firare utanför en av pubarna, och de tjattrade glatt på i några minuter och delade med sig av sitt öl. Jag fick till och med en grön liten mössa helt gratis, fast jag var inte så modig att jag vågade gå runt på stan med den xD

Vi kom tillbaka till flygplatsen vid sextiden, och efter att ha lokaliserat bussen som gick till hotellet så köpte jag glass (Magnum Double, mums!)från en glassmaskin som såg misstänkt ut som den tillhörde GB. Vid det här laget så hade det börjat bli ordentligt kallt ute dock, så när vi suttit och väntat på bussen en stund så var det inte lika gott med kall glass längre.

Resan till hotellet och incheckningen gick jättesmidigt, och rummet, som jag tyvärr inte fick några bilder på, var verkligen jättefint - det fanns till och med olika sorters belysning man kunde välja mellan i badrummet. Av någon dum anledning så bestämde sig Ulla för att ta av sig skorna trots att vi skulle ner och äta middag, och det luktade så himla mycket fotsvett att jag höll på att tuppa av. Under några minuter innan vi gick ner så andades jag därför ut genom fönstret.

Så grydde morgondagen, och trött som jag var efter att ha varit vaken hela natten för att Ulla snarkar som en valross (och jag tyvärr ran out of saker att kasta på henne)så tog det en himla tid innan jag sminkat mig och samlat ihop mina saker. Här kan nämnas att jag i ren förvirring började lägga svart ögonskugga istället för highlighter under ögonbrynen, och när jag väl insåg mitt misstag så var det för sent att rätta till = tvätta bort allt och börja om igen.

Frukosten var i alla fall underbar! Tänk er något i stil med frukosten på Hogwarts, och man får äta precis hur mycket man vill. Jag ska inte räkna upp allt jag stoppade i mig med risk för att låta som en glupsk liten gris, men gott var det, och självklart norpade jag lite flingpaket, syltburkar och frukt för senare bruk...

Vi tog oss tillbaka till flygplatsen, kom på ett tåg som gick hela en timme innan vår planering, bytte vid Tottenham Hale och anlände på Cambridge station, you guessed it, en timme innan tåget till Newmarket gick. Som tur var så var det en ganska stor station, så det fanns gott om små cafeer och bokhandlar att gå runt och kika i. Bokfanat som jag är så kunde jag inte låta bli att köpa något att läsa, och valet föll på "The Host" av Stephenie Meyer, samt senaste numret av Horse and Hound. Jag fick betala £11 pund, och bedrev en något knackig konversation med kassören, en skitsöt britt med dreads, innan jag gick ut på stationen och satte mig ner med min nya tidning för att vänta.

När vi klivit av tåget på Newmarket station, så halade jag fram min (vilket jag kom fram till senare)väldigt förenklade karta och började guida iväg oss. Efter att ha gått i nästan en kvart och bara kommit ut i ett villaområde som inte ens fanns på kartan, så var jag dock totalförvirrad. Ingenting stämde ju med verkligheten? Till sist fick jag grabba tag i en tjej som gått bakom oss ett tag, och hon förklarade att BRS låg flera kilometer från tågstationen, och att vi gjorde bäst i att gå in till "centrum" (som var ca två minuters promenad) och ta en taxi.
Sagt och gjort, vi tog en taxi, och taxichaffören var jättetrevlig och pratsam. Han frågade om massor av grejer, och sen berättade han allt han visste om BRS. Det tog exakt tio minuter och £5 pund att komma fram till skolan, och efter att ha beställt en taxi tillbaka till tågstationen kl 2, så fick jag säga hejdå till den snälla taxi chauffören. Det kändes jättesorgligt, för jag hade jättegärna velat prata mer med honom, och nu skulle jag aldrig träffa honom igen.

När vi väl steg in i lobbyn så blev jag nästan helt överväldigad, för allt var så himla fint! En jättesöt receptionist med skottsk accent hälsade oss välkomna, och jag fick fylla i lite papper innan hon visade in oss i ett sorts väntrum. Där satt redan ca 10 pers och väntade (det mesta verkade vara anhöriga till de sökande). Eftersom klockan bara var halv tolv och jag inte hade "tid" förrän klockan tolv, så tog jag det rätt lugnt, och av någon underlig anledning så kände jag mig inte nervös alls! Däremot så började jag bli ganska hungrig, och när klockan passerade tolv och började krypa mot halv ett så började jag känna mig lite små-orolig.

Till sist var klockan halv ett, och då hade jag passerat orolig-gränsen till stressad som f*n. Min mage kurrade som ett odjur också, och jag satt bara och spanade efter tjejen som ropade in folk till intervju för att kunna grabba tag i henne. Jag hade ju blivit lovad en intervju klockan tolv, så varför hade de inte ropat upp mig?
Helt plötsligt så kom en jättelång, mager man med grått hår och tweed-kostym in, och det visade sig att han var "head director" över hela BRS. Han stod och pratade i nästan en halvtimme, och sen kom "head trainer" in och tog över (Nej, jag hann inte grabba tag i directorn för att fråga vad som hände). Innan jag visste ordet av så hade trainern tagit med oss utomhus på en rundvisning, och efter att ha funderat några minuter så sprang jag fram till honom (han gick hela tiden flera meter framför resten av gruppen) och "förklarade" situationen för honom. Och han skrattade!

"It's only ten past one, sweetheart!" sade han och såg omåttligt road ut. "We'll get you there, don't worry!"

Han fortsatte rundvisningen efter det, och sade en hel del roliga saker som till och med jag i mitt uthungrade och sönderstressade state of mind uppfattade. Urplock;

"I just want you all to know that these horses are nothing like the ponies at your local riding school. They will bite, they will kick, and they will throw you off, brutally, and they won't be sorry."

"The girls sleep on the second floor, and the boys on the first floor. Now, it is forbidden for boys and girls to visit each other after darkness falls, and we do have cameras in the hallways and in the staircase. *pause* We also have electric fences, barbed wire, and mines. So don't even think about breaking the rules."

Till sist, klockan fem över halv två, så var rundvisningen över, och trainern gick fram till receptionisten och bad henne kalla in mig på intervju. Som sagt, så kände jag mig långt ifrån intervju-bart skick, och när han gestikulerade åt mig att följa med honom, så var jag helt darrig i benen.

Tbc...