I suck. Get over it.

However, you might just consider forgiving me after watching this:

Jag älskar min Macbook Taylor, speciellt att han sköter allt tekniskt, som uppdateringar, virusskydd och diskrensning helt på egen hand. Det enda jag behöver fundera över är vilken mindless hemsida jag borde besöka härnäst.

Okej, jag är både fysiskt och emotionellt utmattad. Min sista sovmorgon (typ) innan det blir en vanlig vecka blev såklart förstörd av mitt huvud. Ni vet när man halvvaknar, somnar om, vaknar till igen, somnar om, och är för pigg för att somna sådär djupt men för trött för att gå upp? Jag mår inte bra efter sådana morgonar, och det är en sån jag haft idag :(

Nu är vi mitt uppe i mormors kalas, men min mage är jättearg så jag smet upp på övervåningen en stund och tog ett litet break från allt folk. Daddan och Aida har ändå inte dykt upp än - Jag såg deras bil köra förbi utanför fönstret och sprang ut för någon timme sen, men eftersom den aldrig kom tillbaka så var alla helt övertygade om att jag sett i syne. En halvtimme senare ringde han och sade att de hade kört förbi men åkt hem igen för att komma tillbaka senare när det inte är lika mycket folk. Jag förstår dem, men... ja, det lät lite asocialt.

När jag satt och slötittade på "So You Think You Can Dance?" för ett par timmar sedan så var en av finalisterna en tjej som heter Kayla, och jag blev påmind om ett helt otroligt dansnummer hon framförde på programmet för x antal veckor sedan. Enjoy.

God morgon,

Ikväll har jag varit duktig och 1) antecknat för hand om olika universitet i NYC, 2) arbetat fram en ny tioårsplan och 3) fyllt i ansökningsblanketter till både Komvux och RACE på Irland (lapparna ligger till och med i förseglade, adresserade kuvert!). Man kan inte säga annat än att jag har varit mentalt aktiv i flertalet timmar, men den där jobbiga, anxious-ångest-stress-känslan i bröstkorgen vill inte riktigt ge med sig ändå. Vilken tur att jag inte behöver gå upp imorgon, annars hade jag mått dåligt över att jag inte kommer kunna sova ikväll, vilket equals panikångest x2 och en helt sömnlös natt.

Efter all ledsamhet så behöver jag bli lite glad, och inspirerad av Pat så snokade jag upp låten nedan. Enjoy.

Jag fick nyss ett till mail från Hailie, Ricky och Addie's nya familj. De mår bra och trivs, och självklart är jag jätteglad över att bli uppdaterad. Men... jag saknar dem verkligen så det gör ont. Det känns som om något fattas, eller en bit av mitt hjärta trillat ut. 

Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag älskar fortfarande gosedjur - och även om jag inte har hela sängen full som när jag var liten så är alla sparade i massor av svarta säckar. Jag köpte till och med ett gosedjur för några dagar sen, en grå ren på Pressbyrån. Dagen efter fick jag syn på två jättesöta terrier-gosedjur (på samma pressbyrå), så idag kom jag hem med dem också. 

Idag drar mot sitt slut, och trots att jag oftast försöker uppskatta varje unik dag så vill jag inget hellre än att lägga mig och sova just nu. Bortsett från att jag är trött på ett sånt där bedövat sätt så har jag jätteont i ryggen (Jag får nästan lite reumatisk värk när jag suttit/stått still mycket), och efter att ha jobbat i glasskiosken idag igen så kan jag inte förstå hur jag kunde föredra att vara där framför Handlar'n. 

*mami kommer ut från badrummet*

(självklart så kommer jag på massor av grejer att berätta om i efterhand). Igår var Hanna och jag på musikbörsen tillsammans efter att flickorna åkt. Påväg dit så hade jag enorma fjärilar i magen och var jättenervös, för jag var helt inställd på att köpa min drömgitarr - Gibson Les Paul studio. Samtidigt hade jag en liten, naggande känsla som sade att jag behövde pengarna till annat, så mitt något dåliga samvete och sinnessjuka begär efter den här gitarren fick mig att snubbla fram till affären. Hanna, som varit helt ifrån sig för att jag ville spendera så oerhört mycket pengar på en gitarr (En Les Paul kostar ungefär från 11.000 kr och uppåt), switchade helt roll när vi kom in och gick runt och petade på allting, medan jag for bredvid som en yrvaken höna och väste åt henne att vara försiktig så ingenting ramlade (förlåt Hanna, men du gjorde mig verkligen nervös!) Efter att ha spanat runt lite utan att hitta gitarren så fick Hanna mig att gå fram och fråga efter den, ännu något som kändes jätteobehagligt, eftersom jag spelar så fruktansvärt dåligt och känner mig jävligt out of place i alla musikaffärer. När jag väl kom upp till disken så verkade det som att båda killarna som jobbade i affären var upptagen med samma kund, men sen tittade den ena av dem på mig och jag frågade lite osäkert "Uhm... är du ledig?". Han flinade och svarade "tja, just nu jobbar jag", och då lättade stämningen lite för mig. Efter en något förvirrad beskrivning så fattade killen vilken gitarr jag letade efter, och medan han gick och slog upp den i databasen så stod Hanna och jag och pillade på lite plektrum. Det visade sig att just den färgen jag ville ha inte fanns inne, men han sade att "du kan ju prova den svarta som står framställd, det är ju samma ljud i dem". Lätt panikslagen skakade jag på huvudet och mumlade "Nej, nej, jag vill inte provspela, bara kolla hur den såg ut på riktigt". "Okej", svarade han lite undrande, innan vi tackade och jag pep iväg med Hanna efter mig fortare än kvickt. Väl ute från musikbörsen så filosoferade vi över det här med gitarrköpet påväg upp till centralstationen, och jag kom till sist fram till att det kändes ganska bra att inte ha köpt något. Som Hanna pekade ut, jag har ju en fin, ny akustisk som jag älskar, och jag kommer ju knappast ha tid att spela elgitarr under de månader jag är på BRS. Skulle det vara så att jag har mycket "dötid" (vilket är ganska tveksamt) när jag börjar jobba sen så kan jag ju köpa en gitarr i England istället och slippa problemet med flygfrakt. Ibland är Hanna väldigt, väldigt smart.

Det första jag tänkte idag när jag vaknade (typ en halvtimme före klockan ringde, typiskt!) var "fan, jag måste ge bebbarna mat". Sen kom jag på att de hade åkt och blev grymt nedstämd. Jag vet att de har fått det bästa hem tre råttor kan få, men det gör inte direkt saknaden mindre. 

Idag åkte mina älskade flickor. Jag har inte skrivit något här på ett par dagar, och idag är all ork borta. Så fort jag inte har något att göra börjar jag gråta. 

Innan jag går och lägger mig så måste jag lägga upp en bild på min framtida hundras. Jag är fortfarande APBT och Doberman trogen, men jag har verkligen fallen head over heels för långhåriga weimaraners. Att de ofta benämns "spökhundar" ger mig verkligen rysningar.

Just nu dreglar jag big time över två gitarrer, som jag ber till gud att få äga någon gång i framtiden:



A word of advice - Om någon av er läsare vandrar in på musikbörsen och köper den sista av någon av ovan nämnda, I shall hunt you down. And I'm not kidding.

<3 Cadie

Det "andra" paketet som anlände/hämtades ut igår var det innehållandes skor från skotrend.se. Skorna (som min mormor Ulla av alla människor älskade!) är inte riktigt min stil, men jag får väl ha de vita när mamma och Stefan gifter sig, eller nåt... Believe me, it's gonna happen one of these days!