När jag köpte Hailie och Ricky - och Addie kom ett par veckor senare - så förväntade jag mig aldrig att jag skulle fästa mig vid dem, eftersom mina tre senaste råttor var mer av en lättnad att bli av med eftersom de var så vilda och aggressiva. Hur hemskt det än låter så såg jag det här med att skaffa råttor igen under sommarmånaderna som en kul grej, något som skulle hålla till Augusti och sedan skulle jag move on med mitt liv och inte tänka mer på det. Men speciellt Addie traskade rätt in i mitt hjärta, med sina sura miner, fäktande tassar och hårgosande, och innan jag visste ordet av så var de nästan som en del av mig. Jag vet att de inte hade det speciellt bra, så mycket ensamma som de blev när jag jobbade, men det gör inte saknaden mindre.

Jag har aldrig behövt ge upp något eller någon jag tyckt så mycket om förut. Det är en väldigt, väldigt konstig cocktail-känsla av smärta, saknad och tacksamhet till Lena och hennes familj som erbjudit mina underbara älsklingar ett bra hem. Vad som känns svårast är att veta att jag troligtvis aldrig mer kommer se dem. 

Jag älskar er, sötnosar. Men ni har det bättre hos de underbara människorna ni är hos nu.