Alex: 2 172 men? Hmm, nytt program I guess

Jag: Haha, japp, har du producerat det själv? ;)

Alex: Japp, tänkte att 2 1/2 men var roligt, men de behövde fler karaktärer. Så det så.

Apparently.

Gårdagen, i alla fall, spenderades hos my bestest partner in crime Pat. Vi har planerat att träffas ända sedan i julas, men eftersom vi båda A) suger på att planera, B) Är aldelles för fattiga för att betala 100 kr i bussbiljetter tur/retur och C) istället messat som små gnagare på crack, så har det inte blivit av. Den senaste veckan har våra samtal gått i stil med "Ja, men jag kommer imorgon". Att jag faktiskt släpade mig dit, alltså, är nästan förvånad över mig själv.

Medan jag ändå är inne på att ta sig runt, så känner jag att jag måste gnälla lite över familjens uppenbara bilbrist. En av anledningarna till att jag hade så "bråttom" att ta körkort var väl för att kunna låna en av familjens bilar, om man behövde åka någonstans. Det verkar liksom ha varit en självklarhet för alla. Men nu när jag faktiskt får köra själv, då är jag tydligen en trafikfara som inte kan släppas iväg med deras dyrbara motoriserade skridskor. Några saker jag fått höra är "Vi bedriver ingen jävla taxi-verksamhet", "En Mercedes är ingen leksak man bara åker runt och roar sig med" och klassikern "Det fattar du väl att jag inte släpper iväg dig med min bil". Den ENDA som varit mer... lättsam över att låna ut sin bil är daddan, och hans bil är sjutton den dyraste, finaste i hela släkten. Folk är skumma, ibland.

Anyways, jag var hos Pat igår, och tog bussen av ren rebellism (nytt ord? gammalt?) för att Ulla vägrade låna ut bilen i vad som kändes som ett försök att hålla mig hemma. Åh, vad uppretad jag var! Väl hos Pat så blev det mest prat, prat, prat om våran planerade, sammanslagna 20-årsfest, och man kan väl minst säga att vi har lite delade åsikter om saker och ting... Det blir verkligen upp till bevis att se om vi kan samsas i slutändan.

Jag fick också en julklapp av Pat (självklart hade jag glömt min till henne hemma i stressen att komma iväg) som var fyndigt inslagen i en Avril Lavigne plansch. Tjejen var ju den första artist jag någonsin lyssnade på, så jag erkänner villigt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i hennes musik :)

The second funny thing that happened skedde när Pat och jag satt och bläddrade i våra gamla skolkataloger för att vara säkra på att vi inte missat att skriva upp någon på gästlistan för festen. Hon berättade att hon hade fått ett "ritblock" av sina föräldrar, där framsidan var en bild från studenten, och visade mig det. "Gabriella kom med i bakgrunden" sade hon, men när jag kollar närmare på bilden så tyckte jag att jag kände igen de andra personerna som förevigats.

Jag: "Men... det där ser ju ut som min pappas videokamera. Och hans näsa. Och hans flint."

Pat: "Nej, det kan det ju inte vara".

Jag (bläddrar bort plasten som täcker bilden): Men vad fan! Det ÄR ju min pappa! Och min kusin!"

Pat: ..."VA?!"

... Jag blir galen på det här. Uppdateringsverktyget bara tjafsar med mig, så jag försöker få in bilderna på Pat's målarbok lite senare.

Over and out,

<3 Cadie

Idag har jag spenderat större delen av dagen på världskulturmuseets Vodoo (Ja, jag stavar det "Vodoo" och inte "Vodou" som de tycker) utställning tillsammans med X - som jag jobbade tillsammans med under mina (katastrofala) två veckor som värvare för Läkare utan gränser. 60 kr i inträde gick det på, men som alltid så hade världskulturmuseet lyckats fantastiskt bra med sina utställningar. Föremålen för Vodoun hade om jag fattade det rätt lånats från en samlare bosatt på Haiti, som under åren fått ihop över 2500 föremål! Jag tror ju absolut på att världen är full av andar, demoner, gudar, väsen etc, och när man gick in i "utställningskammaren" så kändes luften... tangible, på något sätt. Stackars X fick stå ut med mina rysningar och gnäll om "hur läskigt det var". Jag hoppas verkligen inte att jag gjorde några andar förbannade - större respekt för en kultur kan man nog inte få.

På tal om... X, som jag kommer kalla honom här i bloggen (Föräldrar går väl bra att skämta med utan tillåtelse, men kompisarna tycker jag man ska vara rädd om), så har jag suttit i funderingar ända sedan jag kom hem. Vi har kännt varrandra några månader nu, fast bara träffats ett par, tre gånger. För mig känns det som att vi balanserar lite på gränsen mellan "bekanta" och "vänner", och jag har väldigt svårt med att hålla mina "Hjälp, jag har aldrig umgåtts med en annan människa" fasoner i styr. Det kanske har att göra med mobbningen och den påföljande depressionen som stalkade mig ända upp i gymnasiet, men alltid när jag lär känna någon ny som jag faktiskt skulle vilja ha kvar i mitt liv, så blir jag socialt handikappad. Min hjärna stänger av, för det första, så jag får riktiga problem med att uttrycka mig, och istället går jag mest runt och är tyst, eller tjattrar på om helt meningslösa saker jag själv inte ens är intresserad av. Sen blir jag stel som en pinne så fort personen i fråga kommer närmare än en halv meter, får lite lätt panik och glömmer bort att andas.

Det lustiga är att efter att ha varit sån här några gånger, så kommer jag liksom "över det", och den där jobbiga tafattheten är som bortblåst. Tråkigt nog så har det hänt några gånger att folk trott jag inte tycker om dem eftersom jag agerat så stelt och konstigt, och vips, så har jag lyckats pusha bort ännu en person jag verkligen börjat tycka om.

Till er som börjat umgås med mig, eller lär känna mig i framtiden: Jag tycker inte illa om er; Jag kan bara inte styra mitt förrädiska undermedvetna. Ni är jättefina människor som jag vill lära känna bättre och ha kvar i mitt liv.

Stackars Alex (en av mina bästa vänner), som stod ut med mig i flera veckor innan jag blev någorlunda normal igen. Men jag älskar dig, och ni andra, för det. Lite ros till mina fina kompisar Alex, Sarah, Hanna och Pat som alltid är där för mig. Love you guys! <3

XxX,

Cadie

Ja, det här med "third time's a charm" verkar ju verkligen stämma på mig... Jag kom ju upp i hela tre inlägg innan jag lät bloggen damma igen på nytt xD

Quick update on what's been happening since last time:

* Jag har, efter massor av pengar, tid, blod, svett och tårar, lyckats ta mitt körkort. Otroligt nog gick både teorin och körprovet på första försöket, och bilden på körkortet ser inte ut som min daddas MiniMe. Amazing. Tack, Gud.

* Jag har Komvux och universitetsstudier framför mig i 2 månader, kurser som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Vad sägs om "På teatern i Athen", "grekisk mytologi", "Isländska steg 1", och Ma A+B? Hussay!

* Den 29 Februari åker jag till London, the beloved city of my dreams, för att gå en 1-månaders jobbgaranterad utbildning. Även om jag rynkar lite på näsan åt att bo i sovsal och dela dusch med femtio andra, så ska det blir grymt kul. Vanilla latte från Starbucks, how I've missed you!

* Jag har gjort slag i saken och köpt min drömhund. Eller rättare sagt, jag har betalat för en valp som inte fötts än. Den lilla godingen är en blå (alltså grå) American Pitbull terrier (ni fördomsfulla får ett finger av mig) tikvalp som flyger från Florida till Sverige i början av oktober. Jag är så förväntansfull, verkligen. <3

* Jag har beställt ett par underbart sköna boots från Dinsko (länge leve fuskskinn!), en grymt snygg onepiece samt MCR-jacka från Chicy.se, och diverse krimskrams från eleven.se. Jag vet att jag handlar mer när jag känner mig nere, men jag tror verkligen på att "Fashion is good for the soul". Inte överdrivet, besatt handlande, eller att behöva sminka sig i 2 timmar innan man går ut, men att kunna lyxa till det lite och pyssla om sig själv emellanåt är underbart.

Vi får se om jag orkar, och lyckas, hålla igång den stackars bloggen. Jag får sådana där perioder när det är jätteroligt att skriva, men sen tröttnar jag jättefort och blir ledsen på mig själv över att inte ha dokumenterat vad som hänt i mitt liv. Gah! Steg ett blir väl i alla fall att uppdatera designen lite. Det är alltid roligare att skriva om papperet är vackert, if u get what I mean.

xoxo,

<3 Cadie