Idag har jag spenderat större delen av dagen på världskulturmuseets Vodoo (Ja, jag stavar det "Vodoo" och inte "Vodou" som de tycker) utställning tillsammans med X - som jag jobbade tillsammans med under mina (katastrofala) två veckor som värvare för Läkare utan gränser. 60 kr i inträde gick det på, men som alltid så hade världskulturmuseet lyckats fantastiskt bra med sina utställningar. Föremålen för Vodoun hade om jag fattade det rätt lånats från en samlare bosatt på Haiti, som under åren fått ihop över 2500 föremål! Jag tror ju absolut på att världen är full av andar, demoner, gudar, väsen etc, och när man gick in i "utställningskammaren" så kändes luften... tangible, på något sätt. Stackars X fick stå ut med mina rysningar och gnäll om "hur läskigt det var". Jag hoppas verkligen inte att jag gjorde några andar förbannade - större respekt för en kultur kan man nog inte få.
På tal om... X, som jag kommer kalla honom här i bloggen (Föräldrar går väl bra att skämta med utan tillåtelse, men kompisarna tycker jag man ska vara rädd om), så har jag suttit i funderingar ända sedan jag kom hem. Vi har kännt varrandra några månader nu, fast bara träffats ett par, tre gånger. För mig känns det som att vi balanserar lite på gränsen mellan "bekanta" och "vänner", och jag har väldigt svårt med att hålla mina "Hjälp, jag har aldrig umgåtts med en annan människa" fasoner i styr. Det kanske har att göra med mobbningen och den påföljande depressionen som stalkade mig ända upp i gymnasiet, men alltid när jag lär känna någon ny som jag faktiskt skulle vilja ha kvar i mitt liv, så blir jag socialt handikappad. Min hjärna stänger av, för det första, så jag får riktiga problem med att uttrycka mig, och istället går jag mest runt och är tyst, eller tjattrar på om helt meningslösa saker jag själv inte ens är intresserad av. Sen blir jag stel som en pinne så fort personen i fråga kommer närmare än en halv meter, får lite lätt panik och glömmer bort att andas.
Det lustiga är att efter att ha varit sån här några gånger, så kommer jag liksom "över det", och den där jobbiga tafattheten är som bortblåst. Tråkigt nog så har det hänt några gånger att folk trott jag inte tycker om dem eftersom jag agerat så stelt och konstigt, och vips, så har jag lyckats pusha bort ännu en person jag verkligen börjat tycka om.
Till er som börjat umgås med mig, eller lär känna mig i framtiden: Jag tycker inte illa om er; Jag kan bara inte styra mitt förrädiska undermedvetna. Ni är jättefina människor som jag vill lära känna bättre och ha kvar i mitt liv.
Stackars Alex (en av mina bästa vänner), som stod ut med mig i flera veckor innan jag blev någorlunda normal igen. Men jag älskar dig, och ni andra, för det. Lite ros till mina fina kompisar Alex, Sarah, Hanna och Pat som alltid är där för mig. Love you guys! <3
XxX,
Cadie
