Apparently.

Gårdagen, i alla fall, spenderades hos my bestest partner in crime Pat. Vi har planerat att träffas ända sedan i julas, men eftersom vi båda A) suger på att planera, B) Är aldelles för fattiga för att betala 100 kr i bussbiljetter tur/retur och C) istället messat som små gnagare på crack, så har det inte blivit av. Den senaste veckan har våra samtal gått i stil med "Ja, men jag kommer imorgon". Att jag faktiskt släpade mig dit, alltså, är nästan förvånad över mig själv.

Medan jag ändå är inne på att ta sig runt, så känner jag att jag måste gnälla lite över familjens uppenbara bilbrist. En av anledningarna till att jag hade så "bråttom" att ta körkort var väl för att kunna låna en av familjens bilar, om man behövde åka någonstans. Det verkar liksom ha varit en självklarhet för alla. Men nu när jag faktiskt får köra själv, då är jag tydligen en trafikfara som inte kan släppas iväg med deras dyrbara motoriserade skridskor. Några saker jag fått höra är "Vi bedriver ingen jävla taxi-verksamhet", "En Mercedes är ingen leksak man bara åker runt och roar sig med" och klassikern "Det fattar du väl att jag inte släpper iväg dig med min bil". Den ENDA som varit mer... lättsam över att låna ut sin bil är daddan, och hans bil är sjutton den dyraste, finaste i hela släkten. Folk är skumma, ibland.

Anyways, jag var hos Pat igår, och tog bussen av ren rebellism (nytt ord? gammalt?) för att Ulla vägrade låna ut bilen i vad som kändes som ett försök att hålla mig hemma. Åh, vad uppretad jag var! Väl hos Pat så blev det mest prat, prat, prat om våran planerade, sammanslagna 20-årsfest, och man kan väl minst säga att vi har lite delade åsikter om saker och ting... Det blir verkligen upp till bevis att se om vi kan samsas i slutändan.

Jag fick också en julklapp av Pat (självklart hade jag glömt min till henne hemma i stressen att komma iväg) som var fyndigt inslagen i en Avril Lavigne plansch. Tjejen var ju den första artist jag någonsin lyssnade på, så jag erkänner villigt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i hennes musik :)

The second funny thing that happened skedde när Pat och jag satt och bläddrade i våra gamla skolkataloger för att vara säkra på att vi inte missat att skriva upp någon på gästlistan för festen. Hon berättade att hon hade fått ett "ritblock" av sina föräldrar, där framsidan var en bild från studenten, och visade mig det. "Gabriella kom med i bakgrunden" sade hon, men när jag kollar närmare på bilden så tyckte jag att jag kände igen de andra personerna som förevigats.

Jag: "Men... det där ser ju ut som min pappas videokamera. Och hans näsa. Och hans flint."

Pat: "Nej, det kan det ju inte vara".

Jag (bläddrar bort plasten som täcker bilden): Men vad fan! Det ÄR ju min pappa! Och min kusin!"

Pat: ..."VA?!"

... Jag blir galen på det här. Uppdateringsverktyget bara tjafsar med mig, så jag försöker få in bilderna på Pat's målarbok lite senare.

Over and out,

<3 Cadie