Jag tror inte jag pratat så mycket om Mami och Stefan den senaste tiden, men som de flesta i min umgängeskrets vet vid det här laget så ska de, håll i er, gifta sig i sommar. De senaste månaderna har varit en lång prövotid av bröllopstidningar, clashing wills och tjafs om vilka som ska bjudas till tillställningen. I vanlig ordning så brukar Stefan dock lyckas liva upp stämningen med sin (i hans mening) fantastiska humor - som för någon vecka sedan när det disskuterades vad som skulle spelas när mami traskade "down the aisle".

Scenario: I Stefans bil påväg till Allum med Green Day's "Holiday" på hög volym

Me (sjunger med): Fy fan, ni borde spela denna låten istället för den där tråkiga bröllopsmarschen!
Nathalie: Nä fy helvete, ni ska väl ha något annat än vanlig bröllopsmusik?
Stefan: Vet ni vad vi ska ha? *brister ut i sång & ylar* I WILL SURVIVE, I WILL SURVIIIIIIIVE!


I haven't laughed so hard in a long time. Of course, my mother was not amused.

Jag har alltid velat lära mig att spela gitarr och sjunga riktigt bra. Jag har hört att alla dagens ungdomar någon gång drömmer om att bli rockstjärnor, men för mig har det aldrig handlat om att bli känd och tjäna pengar, utan snarare om att leva musiken, istället för att bara njuta av den.

För så herrans många år sedan när jag blev "hooked" på musik, så var Avril Lavigne och Green Day de första två artister/band jag faktiskt lyssnade på. Det kanske är därför jag än idag fortfarande får en extra "drogkänsla" i kroppen när jag hör deras låtar och skruvar upp volymen till max när min hjärna registrerar introt till "Holiday" på Bandit rock. Green Day låtar var även något av det första jag försökte lära mig spela, men patetisk som jag är så gav jag alltid upp och blev uttråkad efter ett tag. Jag hade världens jävla ambitioner men inget tålamod. Sen dess har jag gång på gång försökt "pick up guitar-playing" igen, men my sudden flare of interest har bara hållit i sig i ett par dagar, och sen har mina två gitarrer Edward och Ville blivit stående i sina hörn igen för damm-samling.

Strax efter mitt deprimerande inlägg tidigare idag, så fick jag dock ett mail där det stod att det dragits pengar från mitt Paypal-konto till någon abbonemangstjänst jag tecknat. Eftersom jag inte har något minne av att ha tecknat något jäkla abbonemang så blev jag självklart förbannad och loggade in på Paypal för att se vad f*n det var frågan om... och möttes av en subscription från Guitar Masterclass.

Så nu har jag två månaders medlemsskap till på världens bästa gitarrsajt (Visserligen ofrivilligt, men ändå), och med ens fick jag ett sånt grymt sug efter att spela gitarr. Så jag satte mig med Ville i knäet och började nynna på Green Day's "Good Riddance", och nu har ett par timmar flugit iväg och mina fingrar blöder så gott som.

Nu hoppas jag verkligen min hjärna inte förråder mig och vänder sig emot gitarren under natten, för jag vill bli duktig - åtminstone för min egen skull. Istället för att sätta ihop ett schema med gitarrövningar som jag gjort tidigare, så tror jag att jag nöjer mig den här gången med att lära mig spela de låtar jag skrev ut tabulatur till för x antal år sen. kanske lyckas jag hålla intresset vid liv då.

På tal om Green Day och musik... Är det någon mer än jag som ska på deras Ullevi-konsert den 5 Juni? Jag trodde aldrig jag skulle få chans att se dem, men i sista minuten köpte jag och min bästis en biljett till vår gemensamma chick Hanna, och om Hanna går så måste ju jag också göra det. Platserna suger visserligen, men ändå! Det är Green Day för fan!

Jag känner mig ganska nere och värdelös idag.

Om man ska vara vuxet förnuftig så är det väl inte så konstigt, med tanke på att jag är arbetslös och inte har något som jag "måste" göra. När man bara sitter av sin tid så antar jag att man blir ganska nere, och troligtvis har jag "lättare" än normala människor att sjunka ner i depp-träsket eftersom jag redan varit på botten under så lång tid.

Let's face it, jag avskyr att inte ha något att göra, och att ingen någonstans behöver mig. Jag antar att jag skulle kunna gå ut - Oliwer skulle nog gärna hänga med på en promenad - Men det blåser stormbyar och solen skiner från himlen likt någon jävla oundviklig messias. Samtidigt så faller mörkret så sent nu att min kropp tycker det är läggdags lagom tills min naturliga "awake"-cykel börjar vakna till liv och alla andra går till sängs.

Jag borde skriva nu när jag har tid, men är så fruktansvärt oinspirerad att jag bara hackar sönder Sirocco i småbitar.

Jag borde gå ut, men avskyr avskyr avskyr ljuset.

Jag borde börja motionera, men dör hellre än åker buss ut till stallet där man ändå inte uppskattas och ett gym finns inte ens i min värld.

Jag skulle kunna öva gitarr, men tycker inte det är roligt för fem öre och räknar bara sekunderna tills mina egen-upfunna "träningspass" är över.

Jag borde primpa mig själv i god tid inför sommarens bad och sol, men vet såväl hur jävla osäker jag ändå skulle känna mig out there, så det skjuter jag på.

To top it all off, så flänger mami runt som en rabid fladdermus och skäller över allt, och tydligen så tycker hon om att lägga allt ansvar - från att de inte städat efter sig i köket till att internet inte fungerar - på mig. Eftersom jag inte går i skolan och min dröm om att skriva färdigt min "Bok" är helt jävla patetisk så måste ju allt vara mitt fel.

För tillfället så har jag åtminstone Daddan på min sida. Hans samtal för två minuter sen har piggat upp mig något. Den senaste tiden har jag insett att han förstår mig bättre än jag någonsin trott - och att vi faktiskt är otäckt lika inom flertalet aspekter.

I guess I'm just a daddy's girl through and through.