För jag känner mig så grymt lurad och besviken.

Jag har inte pratat så mycket om det på den här bloggen, men i korthet så hittade jag för ett år sedan mitt drömuniversitet - en konstskola mitt på Manhattan i New York, USA, som (ifall jag kom in) jag faktiskt skulle kunna bekosta med studielån utan att ruinera mig. Jag drömde så mycket om den att jag till och med sov med deras universitetskatalog under kudden. När vi så skulle söka till universitetet i höstas, så skickade jag självklart in en ansökan. Och så mycket tid jag lade ner på den, sprang i flera veckor och skulle få mina betyg etc. översatta och välja ut mina bästa bilder till min portfolio. 900 kr kostade det att söka, men så gärna som jag vill in på den skolan, så var det verkligen värt det.

Här ska jag också passa på att sticka emellan med att mitt gymnasium har engelska och IT som sina två profiler; som elev här så läser de flesta ända upp till engelska E, och tar två stycken internationella språkdiplom (CAE & CPE) just för att deras elever ska kunna söka till skolor utomlands. De har också gått ut med att de gärna hjälper en med alla ansökningshandlingar, och att med så hög engelska som vi läser, så ska det verkligen inte vara något problem. För er som är lite mer obekanta med hur det fungerar att söka utomlands, så kräver nästan alla skolor bevis på att man faktiskt kan engelska. Självklart så har jag trott att CAE-examen som jag tagit skulle vara tillräckligt - det är ju engelska på universitetsnivå. Så när jag får ett mail från min drömskola att de inte kan behandla min ansökan vidare eftersom jag inte har en ordentlig engelska-examen, så blev jag helt ställd. Redan så hade skolan krånglat under hela början av året med mina betyg (det räckte tydligen inte att själva dokumentet var översatt, utan betygen var tvugna att översättas med till "A, B, C" etc. och det skulle kosta *håll i er* 4000 spänn att göra genom den organisationen de rekommenderade!), och nu gav de sig på min engelska-examen. Jag visste fan inte om jag skulle skratta eller gråta.

Dum som jag är, så skrev jag ett argt mail tillbaka till dem att de visste minsann inte vad de pratade om, och de måste ju vara dumma i huvudet som krävde resultat från en lägre examen (IELTS el TOEFL) än den jag hade tagit och skickat till dem. Jag skickade även en kopia på skolans mail till min yrkesvägledare, och slängde in något tyket i stil med "Kolla här, vilka idioter. Jaja, ett gott skratt förlänger livet".

Sen började jag med ens ana ugglor i mossen, och för första gången någonsin så gick jag in på folkuniversitetets hemsida och LÄSTE vad de olika examina gällde för. Det var som att få en spann med iskallt vatten över sig när jag insåg att skolan/universitetet hade rätt, och att det var jag som hade fel.

Examen universitetet ville ha, IELTS, var enligt folkuniversitetet den examen man skulle ta OM man planerade att söka till universitet i USA. CAE accepterades av vissa institutioner i Europa, och CPE accepterades av de flesta institutioner i världen.

Så under hela min jävla gymnasietid så har skolan lurats, och  nu sitter jag här med ett examensbetyg som jag betalat 2000 kr för som är näst intill värdelöst för mig, som vill plugga i USA. Visserliggen är det tänkt att jag ska ta CPE, men den får jag inte ens resultatet på förrän i November, så den är helt oanvändbar för mig just nu - om jag ens blir godkänd, vill säga.

Jag känner mig så jävla idiotisk som inte har kontrollerat allt det här själv och i tid, speciellt som jag borde ha lärt mig för en miljon år sedan att man inte kan lita på vad ens skola säger. Jag hatar att jag är så himla godtrogen. Jag hatar att vad jag än gör, så räcker det inte till.