Det finns en musiker som jag är så fruktansvärt jävla kär i. Kär - inte "crush" - för om man har en crush på någon så är meningen att den går över så småningom. Men jag har brunnit för den här personen i säkert ett och ett halvt år, och jag avskyr det. För den trista verkligheten är att jag aldrig, någonsin i detta liv skulle ha en chans på honom.

Just det - honom; Det är en annan sak som är konstig. I hela mitt liv så har jag aldrig varit kär i en av det manliga könet - jag har inte ens lyckats experimentkyssa en kille för det har känts så motbjudande. Men den här personen... Varenda gång jag ser honom så stannar mitt hjärta, eller skenar iväg: Jag blir nästan svimfärdig, och samtidigt som jag får sockerdricka i hela kroppen så vill jag bara storgrina just eftersom jag VET att det aldrig någonsin kan bli något.

Till på köpet så trodde jag verkligen att jag var "over him", eftersom han de senaste månaderna knappt funnits i mitt huvud. Men så plötsligt är han där igen, med sina havsblå ögon och kattungenäsa, och jag är lika förlorad som jag var för ett år sen.

Han är dessutom nästan trettioåtta år gammal - mer än twice my age. Jag önskar jag kunde komma över honom, jag önskar jag aldrig fått veta om hans existens, och jag önskar att jag aldrig mer behövde höra hans musik.

Men jag antar att detta är what love is all about; it hurts.