... Och det är utan tvekan något av det värsta jag varit med om. Det slår till och med den gången jag hamnade på sjukhus i tre dagar för att jag hade så ont i magen att jag bara låg och skrek rätt ut. Jag lovade att inte tycka synd om mig själv, men f*n, ibland är allt så jävla orrättvist. Att min chef lämnat ett sjukt taskigt medelande på min mobil där han babblar om "hur han ifrågasätter mina moraler" och "allvarligt överväger att säga upp min anställning" för att jag enligt honom bara struntat i att komma till jobbet idag utan att höra av mig var typ droppen som fick bägaren att rinna över.

Hallå, jag hörde för fan av mig! Jag skickade ett mess (precis som vi blivit tillsagda att göra) klockan sex på morgonen, men tydligen har gubbj*veln inte sett det, så han tyckte det var en utmärkt ide att ringa och hota mig.

Allting började i går kväll i alla fall. Jag är en sån där person som brukar ha jättesvårt att somna när jag ska upp tidigt efter ledigheten - Det tar två timmar extra, minst. Så jag brukar vara väldigt "förutseende" och räkna att ifall jag i vanliga fall lägger mig halv tio, så får jag lägga mig halv åtta för att jag ändå kommer ligga vaken till min vanliga sov-tid. Idag skulle jag då egentligen upp halv fem på morgonen för att hinna åka till jobbet (tar ca två timmar att åka från där jag bor till Marstrand ena vägen), så jag lade mig vid nio-tiden. Som förväntat så kunde jag inte sova, utan låg spänd som en djupfryst fiskpinne medan hjärnspöken studsade runt i huvudet på mig. Men efter nästan två timmar så var jag fortfarande klarvaken, och så började jag få jättekonstig huvudvärk, en sorts... bankande känsla någonstans i mitten av huvudet. 

Timmarna gick och jag kunde inte somna, utan det gjorde bara ondare och ondare. Som mitt sprängande huvud inte var tillräckligt bestämde sig min kropp också för att det var för varmt med täcke och iskallt utan, att det var så dammigt i rummet att jag var tvungen att nysa hela tiden och att någon höll på att skära ut mina ögon med en kniv. Ytterliggare lite senare (klockan kan väl ha varit tre någonting) så ville min mage vara med och började gnälla, gjorde svinont i ena sekunden och var utsvulten nästa.

Jag har aldrig haft en sån hemsk natt i hela mitt liv. Det räcker liksom inte att beskriva smärtan som om fem oljetankar backade över mitt  huvud - och det tiodubblades när de förbannade jävla fitt-måsarna började vråla klockan fyra på morgonen. I min konstiga delusionella värld (finns det ens ett sånt ord? Oh well...) så föreställde jag mig hur jag hittade en stor jävla älgstudsare och sköt ihjäl de förbannade fågel-helvetena. 

Vid femtden så höll jag på att dö av hunger (det kändes så i alla fall), så jag släpade mig upp likt en zombie och fick i mig lite Cheerios, som min kropp ville spy upp igen så fort jag tuggat klart. Klockan sex, strax efter att jag skickat sms-et till min "chef" så började äntligen värken släppa, och jag blev så tacksam över att kanske äntligen få sova att jag började gråta. Men självklart så går både mamma och Stefan upp då, och mamma sliter upp dörren till mitt rum, Oliwer kommer flygande som en jävla kanonkula vilt skrikandes, och mamma börjar gorma om varför jag inte är på jobbet, att jag måste gå upp... Det gjorde ont bara att prata, och jag kommer knappt ihåg vad jag sade - något halvt hysteriskt om att "lämna mig ifred, jävla kärring, och ta hundjäveln med dig!" Jag tror jag måste ha fallit i någon sorts orolig slumber efter det, för när jag kvicknade till något sånär igen så var klockan halv nio, och det var då "chefen" ringt och lämnat det tykna medelandet på min telefon. Så jag ringde upp och slängde nästan telefonen i väggen när ingen svarade.  Till sist fick jag tag på "högsta hönset", vilket blir Kenneth, "chefens" pappa, och han blev jätteupprörd när han fick höra vad Peter (=chefen) hade gjort och bedyrade att jag inte gjort något fel, att jag fick krya på mig osv. 

Nu är klockan halv fyra och jag är helt vindögd. Jag har försökt sova, men det är helt omöjligt, ligger bara klarvaken och oroar mig till på köpet över i princip allt. Fy fan, jag behöver någon sorts meditationsband eller nåt. Men förlåt om vad jag skrivit låter helt snurrigt - Jag har fortfarande svinont och har inte koll på vad jag håller på med, men bestämde mig för att försöka blogga, lika gärna som att ligga och glo i taket och inte ha något att göra förutom att verkligen känna efter vart det gör ont.

För tillfället funderar jag på att gå ut en sväng - det regnar visserligen, men det är rätt skönt. Lite frisk luft kanske kan göra mig gott? Om jag inte trillar ihop i en vattenpöl på vägen vill säga...

Jaja, ni får ha en bra dag i alla fall!

<3 Cadie