När jag kom till jobbet imorse så kändes allting ganska monotont och färglöst, precis som det brukar göra nära man kommit in i en rutin och försöker att bara "stå ut". Överraskande nog så har vi också haft en strid kundström precis hela dagen, och under vissa tidpunkter så var det verkligen packat i gångarna. Lilla Handlar'n fylld med folk är inte roligt, kan jag säga. Jag överlevde i alla fall, bortsett från att jag med jämna mellanrum fick gå ifrån kassan för att man blev så stressad i huvudet av alla kunder - tänk er själva att sitta där bakom kassan när kön aldrig tar slut!

Peter är tydligen sur på mig igen också - Han är den mest irriterande, ambivalenta (tack Tatti för att du lärde mig det ordet!) jävla människa jag känner. Idag på morgonen så pratade han knappt med mig (vilket är ganska skönt, för jag förstår verkligen inte vad han säger), och sen snedtänder han helt plötsligt och börjar grymta surt över något man inte ens har gjort. När biträdande butikschefen Ulrika kom vid tio-tiden så försvann Peter hem för att sova några timmar (notera: den här tiden på dagen är vad som keeps me going hela arbetspasset), och under den tiden kom jag på att jag var tvungen att skriva ner önskemål om arbetstider inför nästa vecka. Bland annat så kommer en familj från Stockholm ner och hämtar mina råttflickor för att ta hand om dem medan jag är på BRS, och sen har jag dels flera körlektioner och en gratis heldag på något modellställe inbokad med lillsyrran. Vad som gör mig så arg tillbaka är att jag inte anser att Peter har någon anledning att ifrågasätta och sura som han gör, för när jag pratade med honom om anställning under sommaren (vilket var redan förra året, i november om jag inte missminner mig) och han ville att jag skulle jobba hela sommaren så förklarade jag jättetydligt att jag skulle behöva vara mycket ledig och inte alltid kunna lämna besked långt i förväg, just för att jag skulle försöka ta körkort. Men då lät det minsann "Åh, det blir inga problem alls", så nu när han beter sig som ett svin rentutsagt så blir jag verkligen... ARG. 

Jag önskar att jag hade tillräckligt med guts för att sätta upp fingret åt honom och verkligen vräka ur mig vad jag tycker, och jag misstänker att halva det utbrottet skulle vara någon ilsken form av peptalk, eftersom jag verkligen får panik av att se på honom. Fatta att ha levt hela sitt liv på exakt samma ställe, knappt lämna det, inte ha någon "bra" utbildning, vara styrd med järnhand av familjen och inte ha tillräckligt med jävlar anamma för att slå näven i bordet och säga ifrån. 

Nej, nu måste jag nog gå och lägga mig, jag har ju två halv-fem-morgonar till framför mig. Usch! Men detta inlägget är väl åtminstone lite food for thought. Även om jag aldrig blir någon kritikerrosad journalist så kanske mina tankar får någon därute att reagera och tänka till.

Sleep tight babes,

//Cadie