OH. MY. GOD.

 

Tiden bara går och går, och när jag nyss skulle in och rensa bland alla hundratalas (Eller, typ tiotals ligger närmare sanningen) bloggar som jag startat och skrivit i en gång så snubblade jag in här och blev supernostalgisk. Efter allt krångel med blogg.se-plattformen, och den värdelösa blogg-adressen (I mean, Cadie isn't even my name) så har jag hovererat iväg och försökt starta upp mitt digitala liv någon annanstans. Av någon dum anledning så dras jag dock alltid tillbaka hit, och när jag nu tänker tillbaka på allt som hänt, så börjar jag undra ifall det inte är lika bra att kasta in handduken och stanna kvar här på "Cadie - From Foreverfroze with love".

 

What do you guys think?

 

 

Sen mitt mongolid-video-inlägg-som-ska-tas-bort-så-fort-jag-fattat-hur-man-gör så har jag lämnat Komvux bakom mig och påbörjat ett Naturvetenskapligt basår vid Göteborgs Universitet. Trots att jag fick IG i så gott som varenda naturvetenskaplig kurs på komvux så kan jag inte riktigt släppa matten, fysiken och kemin, och när jag under sommaren insåg att mitt drömyrke faktiskt var veterinär, så bestämde jag mig för att ge skiten och mig själv en chans till. "Det är mycket bättre på universitetet", har pappa sagt till mig i x antal år. "Börja bara på universitetet, så kommer du bli enormt inspirerad av den miljön, och resten löser sig". 

 

"Sure," tänkte jag, som de flesta troligtvis tänker kring sina föräldrars åsikter. När jag så klev in i sal KE på Chalmers (That's the funny part, vi läser allting på Chalmers, men räknas inte som riktiga chalmerister. Bollocks, säger jag bara) så var det med viss bävan som jag lyssnade till Kurt Perssons introduktion av "matematikens fantastiska värld". "Det här kommer suga balle", tänkte jag, och ritade av gammal vana ett hunddjur i mitt block. "Helvetes jävla piss".

 

Men, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här - Pappa hade rätt.

 

Chalmers är något helt annat än Komvux. Folket är annorlunda, stämningen är annorlunda, lärarna är annorlunda. För första gången någonsin är jag omgiven av folk som faktiskt vill vara i skolan och lära sig något, som flitigt sitter tyst och antecknar under föreläsningarna med en kopp svart bryggkaffe bredvid sig. Lektorerna brinner för sina ämnen och när min första fysiklärare Sten Solomonsson lyckades få thermodynamik att låta intressant så var jag såld. Jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som på Chalmers, och för första gången någonsin så vill jag studera och gå på föreläsningar och diskutera kvarkar på rasterna. Att få tillbaka en tenta med godkänt resultat är den allra bästa känslan i världen, och helt plötsligt så känns det som att jag kanske faktiskt kan bli någonting - något mer än Jasmine från Partille som gått arbetslös i fyra år och knaprar psykofarmaka.

 

 

Självklart är inte allt en dans på rosor. Att må dåligt så länge som jag har gjort sätter sina spår, och jag har så mycket ångestfyllda tankar och självdestruktiva beteenden som fortfarande hotar att förstöra allting för mig. Trots att jag vill gå på mina föreläsningar så händer det allt som oftast att jag stänger av väckarklockan på morgonen och sover till klockan ett istället. Trots att jag vill göra läxorna och verkligen förstå vad det är jag läser så vinner rösten i mitt huvud och driver mig till att slösa bort kvällen framför TVn. Det värsta är nästan att jag är så väl medveten om vad som händer, och ändå är jag oförmögen att göra något åt det. På något sätt så känns det som att mitt gamla jag alltid är där och styr mina handlingar, som att jag inte ska få lyckas eller göra något bra.

 

Efter att jag fick tag i en bra läkare (Pappa drog fram sina kontakter, och det finns aldrig någon som är så engagerad i en iranier som en annan iranier) och en psykolog så har det dock blivit bättre. Medan jag fortfarande tar medicin för att undvika de där värsta fallgroparna, och jag fortfarande inte lyckats gå på en hel veckas föreläsningar i sträck, så är jag förhoppningsvis på god väg. Nu när jag sitter och skriver detta så har jag faktiskt hopp. Hopp om att klara nästa tenta, hopp om att ta mig upp till morgondagens föreläsning, hopp om att klara mina prövningar.

 

 

And oh, I don't think I've told you guys about that. Efter min månad i Kildare under 2010, och ett besök på University College Dublin i mars förra året, så har min största dröm blivit att komma in på Veterinärprogrammet på UCD. Jag var först övertygad om att jag inte hade någon chans, men efter att ha gjort lite efterforskningar (=skickat tusen irriterande mail till admissions office), så visade det sig att svenskar bara får tillgodoräkna sig sex av sina gymnasieämnen, för att det ska stämma med irländska studenters betyg. För att få runt 480 poäng så behöver man ha MVG i sex ämnen på nivå B, och för att få det maximala 625 poäng så behöver man även MVG i tre stycken C-kurser, varav en måste vara matematik C.

 

Det enda problemet är att kurserna man vill tillgodoräkna sig måste vara från samma år, och efter att ha fått reda på detta så bestämde jag mig för att det är nu eller aldrig som gäller. I skrivande stund är jag anmäld till hela nio prövningar under våren, varav den första sker i Matematik B den 29 Januari. Att få MVG i alla dessa låter oeralistiskt, och det är det kanske också. Men någonstans så känner jag att det här, nu, är min sista chans. Åren bara går och går, min biologiska klocka har börjat ticka (Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha barn, men tji fick jag) och jag är så himla trött på att dö av ångest varje år och slösa CSN på värdelösa strökurser jag aldrig kommer få någon nytta av. 

 

"It's my life, it's now or never", för att citera en lite halvkänd sångare vid namn Bon Jovi som nog inte så många hört talas om ;-)

 

Anyway, nu har jag haft världens rant, so I'm gonna let you go... Until next time,

 

Xoxo,

Jay