Min mamma är svensk med danskt och brittiskt påbrå, och har ett helt vanligt "svenskt" efternamn, medan min pappa är Azari/Azerbaijanis och har ett azerbaijanskt efternamn. Efter att de gift sig så tog mamma dubbelnamn, och när jag och min syster föddes, så fick jag bara min pappas efternamn.

Jag led inte direkt av det förrän jag kom upp i tolv, trettonårsåldern, och folk började anmärka på det och komma med gliringar. I och med att jag har så himla mörkt hår så ser man ju helt tydligt att jag har utländskt påbrå, och ju äldre jag blev, desto mer störde det mig att folk betraktade mig som att jag inte hörde hemma i Sverige. Det var verkligen skitjobbigt, för jag är både född och uppvuxen här, all släkt jag har kontakt med bor i sverige, och jag är lika mycket svensk som vilken jävla svensson som helst, förutom att jag har mörkt hår. Till sist blev allting så jävla jobbigt att jag bytte efternamn till min mammas, och det kändes så himla skönt och rätt. Nu hade jag anknytning till min mammas sida av familjen, liksom.

Men då jävlar blev det liv på min pappa! Han blev hur upprörd som helst och började gorma om att jag minsann inte var hans dotter längre och att jag borde skämmas över att jag inte var stark nog att stå för den jag var (och han menade ju typ turk då...). Jag blev jätteledsen, jag menar, här har jag haft hans jävla namn i sexton år, och mamma har minsann inte sagt ett pip - och så blir det ett sånt förbannat liv på honom? Jag vet inte hur många nätter jag verkligen grät mig till sömns och tyckte det var skit.

Sen när pappa lugnat ner sig så han att det inte var för hans skull, utan för de iranska myndigheterna jag var tvungen att byta tillbaka. Han höll på och sade att "i de iranska myndigheternas ögon så är du inte min dotter om du har mammas efternamn". Till sist kände jag att jag kanske varit lite överilad, och sade att "jag kan ha ditt efternamn i mellannamn", och det kändes bra. Men nehej då, det gick inte, jag var fortfarande inte hans barn i Iran, och jag skulle minsann bli arvslös och inte få något "studiebidrag" från honom osv. osv. Den enda lösningen var att jag bytte tillbaka till hans efternamn.

Nu måste jag skaffa ett nytt pass inför min IELTS + CPE examen, så nu har allt blåst upp igen och blivit hur jävla jobbigt som helst. När jag pratade med pappa nyss så sade jag helt ärligt "pappa, jag vill ha mammas efternamn. Jag mådde jättedåligt när alla dömde ut mig som utlänning i mitt eget hemland, och jag tänker inte leva så." Vet ni vad han svarade?
"Ja, det är ditt beslut, du är arton och jag kan inte tvinga dig till något. Men då ska du heller inte förvänta dig något alls från min sida". 

Sen sade han hejdå och lade på. Nu känner jag mig så jävla olycklig  att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Är jag ytlig och dum? Är det pappa som har rätt? Eller ska jag stå på mig? Snälla, hjälp!