För bara några minuter sen så hade jag en disskussion på bilddagboken.se (Japp, jag är en BDare) om svanar. Självklart är de jättevackra fåglar, men jag kan sätta de tusen spänn jag har kvar på att de är djävulens avkomma. Man kommer där i lugn och ro gående längs med sjön (eller vart man nu går), och helt plötsligt så börjar fågelskrällena väsa och snattra, slå med vingarna och innan man vet ordet av så har de klivit upp på stranden, på väg mot en i full fart med flaxande vingar. USCH!




Jag minns speciellt en gång, som nog lade grunden till min svan-skräck. Jag och en kompis var ute och gick med våra hundar i delsjön, och så passerar vi en jättefin sjö där det simmar massor av ankor och ett jätteståtligt svanpar. Rätt som det är så börjar svanarna simma mot oss, och inom loppet av två minuter så har de börjat springa efter oss på stigen - helt oprovocerat. Vi blev livrädda och började självklart springa också, och under ett förvirrat ögonblick så fick jag för mig att kasta mitt kalla kaffe efter svanen. Fy vad arg den blev!

Så sen dess avskyr jag svanar. Att de är snälla är snarare ett undantag än normen.