(självklart så kommer jag på massor av grejer att berätta om i efterhand). Igår var Hanna och jag på musikbörsen tillsammans efter att flickorna åkt. Påväg dit så hade jag enorma fjärilar i magen och var jättenervös, för jag var helt inställd på att köpa min drömgitarr - Gibson Les Paul studio. Samtidigt hade jag en liten, naggande känsla som sade att jag behövde pengarna till annat, så mitt något dåliga samvete och sinnessjuka begär efter den här gitarren fick mig att snubbla fram till affären. Hanna, som varit helt ifrån sig för att jag ville spendera så oerhört mycket pengar på en gitarr (En Les Paul kostar ungefär från 11.000 kr och uppåt), switchade helt roll när vi kom in och gick runt och petade på allting, medan jag for bredvid som en yrvaken höna och väste åt henne att vara försiktig så ingenting ramlade (förlåt Hanna, men du gjorde mig verkligen nervös!) Efter att ha spanat runt lite utan att hitta gitarren så fick Hanna mig att gå fram och fråga efter den, ännu något som kändes jätteobehagligt, eftersom jag spelar så fruktansvärt dåligt och känner mig jävligt out of place i alla musikaffärer. När jag väl kom upp till disken så verkade det som att båda killarna som jobbade i affären var upptagen med samma kund, men sen tittade den ena av dem på mig och jag frågade lite osäkert "Uhm... är du ledig?". Han flinade och svarade "tja, just nu jobbar jag", och då lättade stämningen lite för mig. Efter en något förvirrad beskrivning så fattade killen vilken gitarr jag letade efter, och medan han gick och slog upp den i databasen så stod Hanna och jag och pillade på lite plektrum. Det visade sig att just den färgen jag ville ha inte fanns inne, men han sade att "du kan ju prova den svarta som står framställd, det är ju samma ljud i dem". Lätt panikslagen skakade jag på huvudet och mumlade "Nej, nej, jag vill inte provspela, bara kolla hur den såg ut på riktigt". "Okej", svarade han lite undrande, innan vi tackade och jag pep iväg med Hanna efter mig fortare än kvickt. Väl ute från musikbörsen så filosoferade vi över det här med gitarrköpet påväg upp till centralstationen, och jag kom till sist fram till att det kändes ganska bra att inte ha köpt något. Som Hanna pekade ut, jag har ju en fin, ny akustisk som jag älskar, och jag kommer ju knappast ha tid att spela elgitarr under de månader jag är på BRS. Skulle det vara så att jag har mycket "dötid" (vilket är ganska tveksamt) när jag börjar jobba sen så kan jag ju köpa en gitarr i England istället och slippa problemet med flygfrakt. Ibland är Hanna väldigt, väldigt smart.