Även om jag tycker att min mamma har förändrats mycket under de senaste åren och känner mig både ledsen och lite sviken av henne, så har jag ändå under hela min uppväxt haft en stor familj som jag vet älskar mig och som ställt upp i alla väder. Under mina tonår så har jag också fått helt underbara kompisar, och eftersom jag aldrig direkt har saknat något, så har jag heller aldrig känt något hysteriskt begär efter prylar. Visst, ibland har jag ju längtat efter något speciellt, men så vitt jag kan komma ihåg så har aldrig någonsin "shop until you drop" varit något jag behövt för att må bra.

Men på senaste tiden, i takt med att mami har börjat bli mer och mer "Dean + Stefan"-fokuserad, så har mitt behov av att handla grejer - främst skor - ökat i en galen takt. Nu sitter jag nästan varje dag och letar efter saker att köpa, beställa, sukta efter... och när jag väl sen får det så känns det inte speciellt viktigt längre; det blir mer en sorts "Jaha, nu har jag de här skorna, vad ska jag med dem till?". 

Ta till exempel de vita, superfina skorna jag verkligen genomgick ett mentalt trauma för. Ni som orkat läsa mina blogg-inlägg från igår vet att jag skulle ringa idag och se om de var kvar, och fånigt nog var det jättepirrigt och spännande. Det kändes som om jag var på jakt efter någon antikvitet och slogs med massor av andra "antik-rundan"-ister om att få prylen. Det visade sig att skorna fanns kvar, och jag åkte ut till Frölunda torg och köpte dem, men nu när de står där i skohyllan så känns de inte så... begärliga längre. Som om jag bara var ute efter "the thrill of the fight", ungefär.

Baserat på mina egna erfarenheter, så drar jag slutsatsen att min teori - i alla fall till stor del - stämmer. De tjejer som helt hysteriskt springer efter killar, spenderar varje vaken minut på stan och aldrig kommer innanför dörren utan åtminstone en ny pryl saknar något i sina liv. Jag kanske är korkad som tror såhär, eller så är jag dum för att alla andra insett detta innan mig. Men förr har jag bara kunnat rycka på axlarna och gå vidare, eftersom ett... shall I say sjukligt shopping-beteende aldrig varit något jag haft nära inpå mig. Men nu kommer jag på mig själv med att vara någon jag absolut inte vill, och to tell the truth, it scares the shit out of me.

I've never been "that girl" - den populära, den modemedvetna, och alla andra klicheéord man kan komma på. Jag har i princip ränt runt i stallet i urtvättade T-shirts, lyssnat på min punkmusik, spelat gitarr, tecknat och verkligen varit nöjd med det. Jag har faktiskt varit stolt över den jag är också - en person som inte räknar människors "värde" eller status i hur dyra och många saker de har, utan ser förbi det. Men i takt med att jag känner mig... ensammare, så förändras jag, och idag stannade jag bara upp och stirrade förändringen rätt i ögonen.

Vart håller hon på att ta vägen, tjejen som kunde sitta i timmar och lyssna på The Cure, helt absorberad i sitt skapande? Hon som slet och kämpade i stallet de där mörka vinterkvällarna, när allt kändes så hopplöst att man ville lägga sig ner och dö? Hon som kunde se superblonderade, fejk-bruna tjejer i fjortonårsåldern stå och fnittra tillgjort bredvid det motsatta könet och tycka synd om dem, och känna lycka över att inte vara sån själv? 

Vart är hon?